I mars 2022 publicerade Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) en tillsyn av sjukhusvården med fokus på bland annat bemanning, där myndigheten konstaterar att ”regionernas redovisningar genomsyras av en uppgivenhet över bristen på personal”. Har regionerna givit upp kring bemanningen? Under hösten 2021 har Distriktsläkarföreningen frågat landets regioner om kompetensförsörjningsläget, men de flesta regioner kan inte ens redovisa hur många allmänläkare de har. Hur kan de då planera för framtida behov? Samtidigt arbetar regionerna med att utöka primärvårdens uppdrag. Sjukhusens patienter ska i större utsträckning tas omhand på vårdcentralen. Men resultatet av fortsatt allmänläkarbrist och utökat uppdrag kan bara bli ytterligare förvärrad situation på vårdcentralerna.
Som lösning föreslås uppgiftsväxling, det vill säga samma lösning som misslyckats de senaste 40 åren. Att alla yrkeskategorier ska samverka och specialisera sig på det man är bäst på är förstås bra, men det kan inte lösa bristen på läkare, vilket också framkommer i en ny brittisk studie där man studerat effekterna av att öka andelen andra professioner än allmänläkare (GP) på vårdcentralerna. Resultaten visar att högre andel GP gav högre nöjdhet hos både läkare och patienter, samtidigt som större andel sjuksköterskor och annan personal medförde mer förskrivning av antibiotika, högre driftskostnader på vårdcentralerna och högre bruk av specialistvård.
I regionernas frodiga flora av visionsdokument blir helhetssyn och kontinuitet alltmer avlägset. I stället ska primärvården ha subspecialister för varje åkomma. Fysioterapeuter ska ta hand om värk, psykologer om själen och sjuksköterskor om förebyggande arbete. Dessutom ska vi ha diabetessjuksköterska, astmasjuksköterska, hjärtsviktssjuksköterska. Snart har varje diagnos sin egen sjuksköterska. Vårdcentralerna blir minisjukhus, där kroppen delas upp och läggs i stuprör. Basen i primärvården – distriktsläkaren och distriktssköterskan med generalistkompetens – slarvas bort!
Det är sällan en allmänläkare bara handlägger en åkomma per besök. Flera saker sker simultant. Vi bedömer det psykiska måendet, tittar på knät och hudförändringen och lyssnar på hjärta och lungor, mäter blodtrycket, kontrollerar blodprover och justerar medicinerna. Detta är extremt effektivt jämfört med om patienten skulle gått till kurator, blodtryckssyster, fysioterapeut, hjärtsviktssjuksköterska och farmaceut var och en för sig, där läkaren sedan får lappar med önskemål om recept, remisser och intyg från var och en av dessa, och slutligen ändå ett önskemål om läkarbesök för den lilla hudåkomman som ingen av ovanstående känt sig bekväm med att bedöma.
Hur ska jag kunna ta ett medicinskt helhetsansvar för en patient jag aldrig undersökt eller knappt träffat? Allmänläkaren blir administratör i stället för att vi får göra det vi är allra bäst på – att se till hela patienten.
Svensk sjukvård är sjukhuscentrerad. Sjukhuset som förebild är så inpräntad i vårt medvetande att många vill omvandla primärvården till minisjukhus. Självklart måste det finnas andra än läkare i primärvården, men den fasta läkaren ska vara basen och varken kan eller bör rationaliseras bort. Får vi ens de hälsovinster man sett med stark primärvård och fast läkare, om vi bygger en primärvård baserad på fragmentering?
Långt driven uppgiftsväxling och utökat uppdrag innebär också problem för den småskaliga vården. För att få volym på hjärt- eller diabetespatienter till nischade sjuksköterskor krävs ett stort patientunderlag. I Nationella patientenkäten toppar nästan alltid de små läkardrivna mottagningarna. I Läkarförbundets primärvårdsenkät framkom att samma mottagningar också toppade när läkarna själva fick värdera sina arbetsplatser. Om dessa mottagningar tvingas bort kommer vården inte att bli bättre, utan sämre.
Vi måste byta attityd för att skapa god primärvård. Vi måste bryta den mentala sjukhuscentreringen. Vårdcentralen är inte ett sjukhus i miniatyr. Se i stället till att läkarna bli fler. Det är enda vägen till sammanhållen, tillgänglig primärvård med hög kontinuitet.