Sedan 1990-talet har andelen av arbetsgivaravgifterna som går till sjukförsäkringen minskat. Läkarförbundet fick bifall vid Saco-kongressen 2021 angående en motion att ­sjukförsäkringen ska bli mera försäkringsmässig. Detta innebär att en högre andel av arbetsgivaravgiften ska gå till sjukförsäkringen och inte hamna som särskild löneavgift i statens budgethål. Taket på sjukförsäkringen har höjts från 8 prisbasbelopp till 10 prisbasbelopp från 1 januari 2022, vilket motsvarar en årsinkomst på 483 000 kronor i stället för 386 400 kronor.

Arbetsgivaren är förstås en nyckelaktör i sjukskrivnings­processen, särskilt vid långvariga sjukskrivningar. Det är viktigt att patienten har en seriös arbetsgivare som tar sitt rehabiliteringsansvar på stort allvar, när det behövs. Inom 30 dagar ska arbetsgivaren göra en plan för återgång till arbetet om sjukskrivningen kan vara över 60 dagar. Detta är bra och viktigt. I vissa andra europeiska länder, exempelvis Holland och Belgien, finns det kraftiga sanktioner för arbetsgivare som inte sköter sitt rehabiliteringsansvar. Några motsvarande sanktioner finns inte i Sverige.

Vid rehabilitering är det Försäkringskassan som har samordningsansvaret. Det är viktigt att de olika aktörerna, sjukvården och den sjukskrivande läkaren, patienten och arbetsgivaren, kan delta och diskutera fram lösningar på problem i rehabiliteringen. Ett sätt att ha denna samverkan är genom avstämningsmöten. Läkarförbundet har vid flera tillfällen framfört att vi önskar fler avstämningsmöten, när de behövs. En annan resurs är givetvis företagshälsovården, som ibland är välfungerande men på andra arbetsplatser tyvärr inte fungerar lika väl. En god företagshälsovård kan också vara en viktig aktör i detta.

Ett problem vid långvarig rehabilitering har varit att rehabiliteringskedjan krävt att den försäkrade patientens arbetsförmåga efter en viss tid ska bedömas mot hela arbetsmarknaden med normalt förekommande arbete när man ska se om patienten har rätt till fortsatt sjukskrivning.

Lagen har nu mildrats. Om det finns ”övervägande skäl” som talar för att den försäkrade patienten kan förväntas återgå i arbete till arbetsgivaren inom 365 dagar kan man skjuta upp prövningen mot normalt förekommande arbete. Därefter kan det föreligga ”särskilda skäl” efter 365 dagar, då man kan ha en längre rehabiliteringsperiod på som högst 550 dagar om patienten kan förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren. Den nedsatta arbetsförmågan prövas då mot patientens arbete. Detta har varit bra, då tiden förut i vissa fall varit alltför snålt tilltagen och en fungerande rehabilitering för patienten har fått avbrytas.

Delar av läkarens arbete i sjukskrivningsfrågor och rehabiliteringsfall kan med fördel delegeras till andra yrkeskate­gorier. Läkarförbundet är positivt till införande av rehabiliteringskoordina­torer, och till att man även inhämtar information och be­döm­ningar från andra yrken, till exempel fysioterapeut vid muskuloskeletala problem eller psykolog vid psykiatriska sjukdomstillstånd, men det är slutligen läkaren som gör den försäkringsmedicinska bedömningen och skriver sjukintyget.

Det är viktigt att intygen håller en hög kvalitet för att ha en god rehabilitering. Ett läkarintyg som är rätt avfattat innebär också att patienten har en rättighet att få ta del av sjukskrivning. Hälso- och sjukvårdslagen är en ramlag, medan socialförsäkringsbalkens bestämmelser om sjukskrivning och sjuklönelagen är rättighetslagar. Det är därför viktigt att vi som läkare ger patienterna sjukintyg och läkarutlåtanden som håller god kvalitet.

Sådana goda intyg kan ibland ta lång tid att avfatta. Därför driver Sveriges läkarförbund frågan om att Försäkringskassan, när det gäller vissa längre intyg, ska betala för dessa till sjukvården som en ersättning för den arbetstid som tagits i anspråk. Att arbeta med rehabilitering av en patient kan vara mycket givande, men kräver ibland att läkaren får lägga ner mycket tid. När det gäller längre intyg tycker Sveriges läkarförbund att det är rimligt att Försäkringskassan ska betala för dessa.