Det har nu gått tre månader. Tre månader då det ukrainska folket tvingats kämpa för sina liv, för att försvara sitt land och sina demokratiska rättigheter. Tre månader av död och tragedi som dag efter dag har spelats upp inför våra ögon. Det är svårt att sätta ord på känslorna som uppstår när man nås av bilder från kriget: bilder på oskyldiga kvinnor och barn som våldtagits och mördats, sjukhus som bombats, eller bilden på den ensamma lilla pojken som gråtandes går över gränsen mot Polen. Hur beskriver man den ondska som ligger bakom detta? Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att Putins invasion av Ukraina är konsekvensen av vad som sker när demokratiska värden monteras ned, friheten inskränks och auktoritära krafter tar makten och tystar folket med propaganda, hot och våld. En historia vi i Europa lovade oss själva aldrig skulle få upprepas.

Kriget i Ukraina har väckt mycket känslor och många frågor. Ukraina är Europa, det är vår granne. Naturligt väcks då en oro över att kriget sprider sig och vad som händer om kriget kommer hit. Många av Läkarförbundets medlemmar upplever en sådan oro, och vi har noterat ett stort inflöde av frågor från våra medlemmar sedan krigsutbrottet:

  • Hur vet jag om min region har krigsplacerat mig?
  • Hur kan jag påverka min krigsplacering från
    arbetsgivaren?
  • Jag är lokalt ombud och är kallad till samverkan rörande kris- och beredskapsplanen på sjukhuset, vad ska jag säga?
  • Vi är båda läkare hemma, jag och min man – hur gör vi med barnen om det blir krig och båda tjänstgör på akuten?
  • Hur vet jag vilka skyddsrum som finns nära min bostad eller mitt jobb?
  • Finns skyddsombud på vårdcentralen om kriget
    kommer?

För att adressera dessa och övriga medlemsfrågor kopplade till kriget valde vi att bjuda in experter från Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Länsstyrelsen, Västra Götalandsregionen och Myndigheten för psykologiskt försvar. De hjälpte oss att besvara våra frågor under Läkarförbundets webbinarium ­
”Om kriget kommer”, som tar formen av fiktiva scenarier för att illustrera den tänkta utvecklingen de första 48 timmarna av ett krigsutbrott i Sverige. Syftet var att förmedla kunskap om förväntningar och ansvar hos läkare – vilket vi också lyckades med. Därför vill jag verkligen uppmana alla våra medlemmar att titta på webbinariet, som finns att se på Läkarförbundets webbplats.

Läkarförbundet har gjort en rad andra insatser i syfte att visa vårt stöd till Ukraina.

  • Vi har fördömt kriget och stöttat Ukraina genom olika uttalanden med internationella läkar­organisationer samt våra svenska fackliga centralorganisationer.
  • Vi har skänkt 100 000 kronor till Läkare utan gränser.
  • Vi har skrivit brev till regeringen och uppmanat den att skyndsamt samordna transport av sjukvårdsmateriel till Ukraina.
  • Vi har också skickat brev till vår systerorganisation i Ukraina för att visa vårt stöd, samt till vår systerorganisation i Ryssland för att uppmärksamma och stötta det otroligt modiga ryska sjukvårdsupprop mot kriget som tusentals läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal skrev under.

Man kan ändå uppleva att det trots allt känns lite hopp­löst. Att de insatser vi som fackförbund gör inte i praktiken kommer att förändra situationen i Ukraina. Jag tänker dock att vi faktiskt gör skillnad, åtminstone när vi alla, i hela Europa och i hela världen, sluter upp. Det arbete som Läkarförbundet och våra medlemmar gör varje dag är oerhört viktigt. Sjukvården är en av de mest centrala samhällsfunktionerna. Den är grunden för att det demokratiska samhället ska fungera. Och genom att fortsätta göra det vi är bäst på – bota, lindra och trösta – så skapar vi förutsättningar för en stabil och ­kvalitativ sjukvård och i förlängningen ett stabilt och demokratiskt samhälle.

Slava Ukraini!