När Coronapandemin svepte in över landet blev de flesta tagna på sängen av hur hårt den svenska sjukvården påverkades. De brister som synliggjordes i vårdsystemet hade vi dock haft kännedom om under en längre tid. Förutsättningarna var sannerligen inte de bästa, med ett mycket litet antal Iva-platser och alldeles för få vårdplatser. Till detta måste vi lägga till att det inte fanns läkemedel, maskinell utrustning eller skyddsutrustning i lager. Under dessa förutsättningar lyckades vi ändå med enorm kraftansträngning producera vård på en adekvat nivå – men till ett högt pris. Många av oss har arbetat väldigt hårt och är nu slutkörda. Många har smittats, blivit väldigt sjuka, och tyvärr har även ett fåtal avlidit genom att arbeta i frontlinjen.

I mars publicerade Socialstyrelsen en lägesbild av vårdköerna och konstaterade då att de har vuxit med 25 procent under 2021. Det handlar för det första om operationer och behandlingar som skjutits upp under pandemin, framför allt när vågorna gick som högst. I slutenvården genomfördes 6 procent färre operationer än vanligt mellan mars 2020 och november 2021. För det andra avstod människor från att söka vård under pandemin. En del avstod för att inte belasta vården ytterligare, en del för att de såg det som lönlöst att söka vård och en del av rädsla för att bli smittade i väntrummet. För det tredje har Socialstyrelsen kommit fram till att kroniskt sjuka i huvudsak fått de akuta insatser de har behövt, men rutinkontroller har fått stryka på foten. I den kommunala hälso- och sjukvården har riskförebyggande arbete och rehabilitering prioriterats ned.

Det betyder att vi nu möter människor som fått sin cancerdiagnos i ett senare skede. Vissa har då tyvärr betyd­ligt sämre prognos; man kanske dessutom hunnit få mer ont av sin artros eller fått psykiska besvär. Dessa tre exempel är mycket svåra att mäta. Lidande är svårt att mäta. Många har haft digitala besök i stället, men det kan knappast bli samma kvalitet på ett nybesök när vi inte kan undersöka en patient. Däremot kan uppföljning mycket gärna ske med ny teknik. Men det är vi som ska styra tekniken och inte tekniken som ska styra oss.

Innan pandemin slog till fick 80 procent av patienterna operation eller åtgärd i den specialiserade vården inom vårdgarantins tidsgräns på 90 dagar. I december 2021 var det 57 procent. Omkring 165 000 personer står nu i kön. De flesta uppföljningar visar att akuta operationer och canceroperationer har gjorts i rätt tid, men många cancersjuka har ännu inte sökt vård. Tre gånger så många väntar på ett första besök hos specialist, och därutöver finns det patienter som ännu inte står på någon väntelista.

Därför är det lägligt att Tillgänglighetsdelegationen nu har lämnat en rad förslag för att korta vårdköerna. Bland annat föreslår den att vårdgarantin för specialiserad vård skärps till 60 dagar. Detta är positivt. Vi vet att Danmark har en vårdgaranti på 30 dagar och att den uppnås i högre grad än vår. Men att minska kötiden görs inte i en handvändning, och vi behöver bygga en vård som klarar av toppar precis som tider med lägre tryck. Vi får inte glömma att all vård-personal har arbetat extremt hårt och intensivt i två år. Behovet av vila och återhämtning är större än någonsin.

Vi behöver lära oss av Danmark, och vi behöver lära oss av pandemin. Pandemin visade tydligt att det går att korta ner beslutsvägar och förenkla administrationen. När vi läkare får ägna mer tid åt patienter och mindre tid åt administration blir vården mer effektiv. Pandemin visade också på den kraft som finns hos professionen. Låt oss nu tillvarata den kraften och se till att professionen i högre grad än tidigare är med och planerar och utformar dagens och framtidens vård. Läkarförbundet kommer att arbeta för att detta ska bli verklighet. Den bästa beredskapen mot nästa kris är en vård i balans – utan köer och med rätt kompetens på rätt plats.