Beslutsfattare älskar att svänga sig med olika begrepp, som till exempel teamarbete. Många gånger är det svårt att förstå vad som åsyftas, kanske också för dem som använder sig av termerna. En sådan term är ”kompetensförsörjning”. Inom politiken är detta ett uttryck som står högt upp på agendan när vården diskuteras och debatteras. Även om själva begreppets innebörd kanske inte är så svår att ta till sig, har det visat sig att sambandet mellan framtidens kompetensförsörjning och dagens villkor för underläkare kan vara desto svårare att förstå.

För att bli specialist behöver vi göra grundutbildning, AT, alternativt BT för dem som utbildar sig i det nya systemet, och sedan ST. Båda systemen är minst 12 år långa och kräver att samtliga steg genomförs. Det är just detta, att samtliga steg måste genomföras, som gör oss underläkare till en så utsatt grupp. Vi måste ta de här tjänsterna i tur och ordning när plats erbjuds. Åratal av brist på utbildningstjänster har dessutom skapat flaskhalsar och en enorm kö av underläkare som måste framåt i systemet. Ett guldläge för arbetsgivaren att hålla nere lönerna och för att samtidigt uppfinna osäkra korttidsvikariat både före och efter legitimation. Underläkare är i en sådan beroendeställning att vad som helst numera accepteras. Det har gått så långt att vi i jakten på meriterande klinisk erfarenhet till och med täcker upp för andra yrkeskategoriers vakanser men – föga för­vånande – till en lägre lön än den personal vi ersätter.

Underläkare före legitimation står just nu på kö till AT. Den tjänst som var tänkt som den första efter examen kräver nu i många fall år av kliniska meriter från underläkarvikariat. AT-lönerna är låga i hela landet, och på flera håll är de snart i nivå med ingångslönerna för nyexaminerade sjuksköterskor.

Till skillnad från AT-läkarna är BT-läkarna legitimerade. I dag utgörs denna grupp till största delen av utlandsutbildade läkare vars studier varit legitimationsgrundande. Det finns av förklarliga skäl en kunskapslucka hos dessa läkare när det gäller det svenska vårdsystemet, vilket många gånger tas som intäkt för att ge dessa läkare en lägre lön än andra legitimerade läkare. En lägre lönesättning för BT-läkare kommer med stor sannolikhet att ha motsvarande verkan på ST-löner i allmänhet. När nu BT successivt införs är det därför oerhört viktigt att legitimationen faktiskt värdesätts så att inte en dålig löneutveckling i det ledet sänker legitimerade läkares löner i allmänhet.

Våra yngre kollegor är morgondagens specialistläkare. Underläkarlönerna påverkar hela livslönen. Att arbeta för att höja underläkares löner gynnar således inte bara den gruppen utan skulle på sikt få upp samtliga läkares löner.

ST-läkare har i många fall lägre lön än specialistsjuk­sköterskor. Primärjouren, som ensam ansvarar för hela avdelningar nattetid och som vänder ut och in på sig själv för att hinna med, tjänar alltså mindre än många sjuksköt­erskor. De senare gör självfallet ett fantastiskt arbete inom sitt kompetensområde och vänder ut och in på sig själva i lika stor utsträckning. Det finns dock en viktig skillnad. Underläkaren har det medicinska ansvaret. Det är då inte bara rättvist utan ur ett kompetensförsörjningsperspektiv också nödvändigt att detta ansvar återspeglas i lönekuvertet.

Dagens unga läkare ser i allt högre utsträckning sina vänner och bekanta med motsvarande utbildningslängd springa ifrån dem både karriärmässigt och lönemässigt. Under läkarens sex första år hinner omgivningen många gånger dubbla och i vissa fall till och med tredubbla sina löner medan läkaren under samma tid tar ytterst blygsamma löneskutt. Att unga läkare under sådana förhållanden börjar se sig om efter alternativa karriärvägar är inte en alltför långsökt tanke.

Lönen är och kommer att förbli en central faktor för att vilja stanna kvar i vården. Det är därför viktigt att vi alla bidrar till att läkaryrket fortsätter att vara attraktivt, roligt och lönsamt genom hela yrkeskarriären så att vi inte förlorar yrkets återväxt. Läkaryrket är inte längre ett kall.