När jag fick ta del av resultaten från Läkarförbundets nya arbetsmiljöenkät knöt det sig i magen. Att arbetsmiljön i vården generellt är dålig är ingen nyhet för vare sig mig eller våra medlemmar, men det gjorde något med mig när jag fick se faktiska siffror som bekräftar den situation vi länge beskrivit. Det var inte den här verkligheten som fick oss att söka till läkarprogrammet. Det är inte heller den här verkligheten som kommer att få oss att vilja stanna i yrket.

Läkarförbundets arbetsmiljöenkät skickades ut till samtliga yrkesverksamma medlemmar, och svarsfrekvensen blev 42 procent. Här är några av resultaten:

  • 6 av 10 läkare överväger att byta arbetsplats, gå ned i arbetstid eller helt lämna läkaryrket på grund av arbetsbelastningen.
  • 1 av 5 läkare överväger att lämna läkaryrket helt på grund av hög arbetsbelastning.
  • 1 av 3 underläkare funderar på att lämna yrket.
  • 1 av 3 underläkare som befinner sig tidigt i karriären uppger att man inte vågar framföra kritik mot ledningen.

Jag tror inte att någon vill ha det så här, varken vi eller arbetsgivarna. Likväl är det här den verklighet vi nu befinner oss i, och det gör mig särskilt nedstämd när jag ser att det är våra yngre kollegor, de som befinner sig tidigt i karriären, som påverkas mest av den dåliga arbetsmiljön och den höga arbetsbelastningen. 1 av 3 underläkare funderar på att lämna yrket helt. Låt det sjunka in. Samtidigt känner en lika stor del att man inte vågar framföra kritik mot ledningen. Jag tror att en av orsakerna till att denna grupp inte vågar framföra kritik är den beroendeställning man befinner sig i gentemot arbetsgivaren då den stora bristen på AT- och ST-tjänster medför hård konkurrens om tjänsterna. Det finns en rädsla för att hindras i karriären. Det är helt oacceptabelt att regionernas systematiska underdimensionering av AT-, BT- och ST-tjänster lett till att många underläkare inte vågar göra sin röst hörd på sin arbetsplats. Det är ett stort underbetyg till regionerna, som borde fråntas ansvaret för dimensionering och samordning av dessa tjänster till förmån för staten.

Att 6 av 10 läkare vill förändra sin arbetssituation genom att antingen byta arbetsplats, gå ner i tid eller helt lämna borde också vara en ögonöppnare för vårdens arbetsgivare. Våra medlemmar gör varje dag sitt yttersta för att den dåliga arbetsmiljön inte ska få allvarliga konsekvenser för patienterna. Vården befinner sig just nu i en ohållbar situation där den som behöver vård alltför ofta skickas hem för att någon med större behov måste få gå före. Det skapar en etisk stress och ohållbar arbetsmiljö för våra medlemmar som dagligen tvingas göra svåra prioriteringar och fatta tuffa beslut.

Vilka är lösningarna då? Den enklaste och mest effektiva lösningen är att faktiskt använda befintliga verktyg. Verktygen finns, men de implementeras inte. Arbetsmiljöverket har gett ut ett antal föreskrifter för att säkerställa en god arbetsmiljö. Jag vill särskilt peka på ’’Organisatorisk och social arbetsmiljö’’ (OSA) från 2015 och ’’Systematiskt arbetsmiljöarbete’’ (SAM) från 2001. Problemet är att varken skyddsombud eller arbetsgivarrepresentanter får tillräckligt med resurser, det vill säga tid och kompetensutveckling, för att skapa verkstad av före­skrifterna. Det är en ond cirkel: den höga arbetsbelastningen och dåliga arbetsmiljön leder till att arbetsmiljöarbetet bortprioriteras, vilket i sin tur leder till ännu sämre arbetsmiljö.

Vi måste bryta den onda cirkeln. Tyvärr upplever vi många gånger att det finns en ovilja hos arbetsgivarna att lösa pro­blemet. Därför har Läkarförbundet nu lyft upp arbetsmiljöfrågan på den nationella politiska arenan. När jag tidigare i år träffade dåvarande socialminister Lena Hallengren ställde jag krav på att regeringen snarast måste tillsätta en kriskommission för vårdens arbetsmiljö. Jag hoppas att Acko Ankarberg Johansson, vår nya sjukvårdsminister, är mer lyhörd. Lyssna på oss i professionen och tillsätt en kriskommission snarast!