De senaste tio åren har den kliniska forskningen i Sverige internationellt sett tappat i kvalitet. Från att ha legat på femte plats år 2012 ligger vi nu på plats nio. Samtidigt visar statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, att andelen forskarutbildade läkare minskat med nästan en femtedel mellan år 2005 och 2020. Utvecklingen har länge varit oroande, men nu närmar vi oss en kritisk nivå som kommer att påverka sjukvården negativt under lång tid framöver. Och i en stor undersökning från Läkarförbundet och Sylf, med nästan 5 000 svarande, visar det sig att över en tredjedel av de forskande läkarna bedriver forskningen helt på sin fritid. Det är ohållbart. Det är hög tid att prioritera forskningen i svensk sjukvård!
Den medicinska forskningen går framåt i en rasande takt. Det har inte minst de senaste årens genombrott när det kommer till genterapier, vacciner och artificiell intelligens visat. Men för att kunna ta till vara ny kunskap och implementera den i sjukvården krävs forskarutbildade läkare. Läkare är med sin breda medicinska utbildning en naturlig länk mellan grundforskning och patientnytta. Vi är en viktig pusselbit inom life science-sektorn och är centrala för patientsäkerheten och vårdens utveckling.
Hur kommer det sig då att andelen forskarutbildade läkare minskar? På den frågan finns flera svar. Som enda yrkesgrupp förlorar läkare, sett ur ett livslöneperspektiv, på att disputera. Det visar Saco och Sveriges universitetslärarförbund. Att som läkare bedriva all sin forskning på fritiden är naturligtvis orimligt och ingenting som på sikt kommer att attrahera kollegor till forskningens spännande värld. Vår rapport visar att en fjärdedel av dem som forskar på sin fritid anger att de lägger ner nästan en hel arbetsdag per vecka, helt utan betalning. Av dem som har en förenad anställning, eller forskningstid i anställningskontraktet, uppger 42 procent att chefen inte angett forskning som lönegrundande vid lönesamtalet.
Mellan år 2005 och 2020 minskade inte bara andelen forskarutbildade läkare. Under samma period ökade även andelen forskarutbildade läkare 66 till 74 år, från 15 till 28 procent. Vårens rapport från Läkaresällskapet visar också att allt färre läkare väljer att fortsätta forska efter disputation. Det leder till en minskad tillgång på handledare, som ju är en förutsättning för återväxt av forskare.
Men det finns ljusglimtar. Intresset för forskning visar sig vara större hos yngre läkare än gruppen läkare som helhet. 18 procent av de yngre läkarna uppger att de har forskat tidigare men att de inte gör det längre. Den vanligaste orsaken till att man slutat är att man vill fokusera på sin kliniska utbildning. Det behövs fler tjänster som kombinerar forskning med klinik. Av de yngre läkarna som aldrig har forskat framhåller 23 procent att en sådan möjlighet skulle få dem att börja forska. Här finns stor potential!
Anslagen till medicinsk forskning minskar. År 2020 uppgick de statliga forskningssatsningarna inom medicin och hälsa till 0,18 procent av BNP. Det motsvarar 1,6 öre per vårdkrona. Preliminär statistik visar att anslagen beräknas minska till 0,16 procent i år. Jag har svårt att se hur detta ska bidra till att Sverige åter ska bli en ledande forskningsnation.
Nu måste det bli en förändring!
- Tydliggör och följ upp sjukvårdens ansvar för medicinsk forskning.
- Fånga upp forskningsintresserade läkarstudenter tidigt, öka möjligheten för seniora läkare att fortsätta forska och handleda.
- Inrätta fler kombinationstjänster för forskning och klinik.
- Det ska löna sig att forska! Anställningsvillkoren ska vara goda.
- Öka basanslagen till universiteten och förstärk finansieringen av patientnära forskning.
Det är hög tid att prioritera forskning! Läkarförbundet har därför tagit initiativ till projektet ”Universitetsronden”. Under hösten kommer vi att träffa representanter från medicinska fakulteter, tjänstemän och politiker. Har du tankar om vad vi bör ta upp vid dessa möten? Skriv till mig!
