Det krävs en omfattande utbyggnad av primärvården de närmaste åren, det är de tre regeringspartierna och deras stödparti överens om enligt Tidöavtalet. Det är det heller ingen som ifrågasätter. Enligt Läkarförbundets uträkningar behövs en dubblering av antalet specialister i allmänmedicin på landets vårdcentraler. Det är en minst sagt omfattande utbyggnad som krävs.

Vår nya regering behöver specificera målet ”en kraftigt utbyggd primärvård” inom den närmsta mandatperioden. Primärvården måste ges muskler snarast, det kan inte vänta. Även om det finns gröna öar är situationen på många håll akut. Målet ”en kraftigt utbyggd primärvård” blir mer och mer svåruppnått ju längre vi inom primärvården tvingas fortsätta kämpa för att hålla huvudet över vattenytan.

Det är med tynande krafter vi går till jobbet för att möta, undersöka och behandla våra patienter. Primärvården är kraftigt underfinansierad och undernärd, och vi riskerar att magra ytterligare: allt fler av våra kollegor hinner säga upp sig och ta andra jobb, allt fler läkare går ner i arbetstid och allt fler dukar under av arbetsbördan och sjukskrivs.

Förra regeringens mål att öka andelen invånare med fast läkarkontakt till minst 55 procent är inte uppfyllt, konstaterade nyligen Myndigheten för vård- och omsorganalys, och den ser – liksom vi – få tecken på förbättringar. Myndighetens senaste mätningar visar att endast runt 30 procent har en fast läkare. Flertalet regioner och vårdcentralchefer uppger dock att mer än 55 procent av patienterna har en fast läkarkontakt, men landets patienter och distriktsläkare håller inte med.

Den fasta läkaren måste ha ett hanterbart uppdrag – en lista med ett rimligt antal patienter. Det är en förutsättning för att läkaren ska kunna vara fast på riktigt och bidra till ökad kontinuitet, trygghet och tillgänglighet. En viktig framgång Läkarförbundet skördat är att Socialstyrelsen har fastställt riktvärdena 1 100 invånare per heltidsarbetande specialist och 550 per ST-läkare i allmänmedicin.

I skrivande stund har endast tre regioner – Gotland, Norrbotten och Västra Götaland – fastslagit långsiktiga mål om just 1 100 invånare per heltidsarbetande specialist i allmänmedicin. Arbetet med att ta fram förslag till planer för hur regionerna ska nå det nationella riktvärdet pågår. Ytterligare sex regioner har fattat beslut om målvärden, om än högre än 1 100*.  Det är bättre än inga riktvärden alls. Nu vill jag se handlingsplanerna fastställas och realiseras.

De politiskt beslutade målen är otroligt viktiga. De är en förutsättning för att det ska ges ekonomiskt utrymme för att kunna driva vårdcentraler och utbilda och anställa så många läkare som krävs för att nå det nationella riktvärdet. Att allmänläkares uppdrag begränsas är ett måste för att de ska kunna genomföra arbetsuppgifterna väl, utan att slå knut på sig själva. Det ger oss förutsättningar att upptäcka exempelvis cancerdiagnoser i tid, förebygga ohälsa och vara ett tryggt nav i det stora vårdhjulet för våra patienter.

Fastslagna mål kommer också att bidra till en positiv spiral: mer resurser och fler kollegor leder till en bättre vård för patienterna. Det kommer att locka läkare som sagt upp sig att återvända, få fler läkarstudenter att välja allmänmedicin och fler allmänläkare att vilja fortsätta arbeta som just det. Fler regioner måste följa dessa goda exempel. Först då kan vi se fram emot en jämlik, nära vård med ökad kontinuitet och tillgänglighet. Mycket står att vinna, och de regioner som inte når målen riskerar att tappa personal till förmån för grannregionerna – så vad väntar resterande regioner på?

Jämtland Härjedalen (1 250), Jönköpings län (1 500), Kalmar län (1 700), Sörmland (1 500), Värmland (1 500) och Östergötland (1 200).