När året börjar lida mot sitt slut tar jag mig alltid tid att stanna upp och reflektera över vad som har hänt under året; i mitt liv, i min omgivning och i omvärlden. Att ge sig själv tid för reflektion är viktigt. Det är så vi lär oss av våra misstag, och det är så vi lär oss av våra framgångar. I läkaryrket ingår det att alltid utvärdera och reflektera. Det är vår plikt att göra det för att kunna ge bästa möjliga vård i dag och i morgon, och jag använder samma princip i mitt »vanliga« liv. När man kontinuerligt reflekterar över händelser och företeelser som påverkat en, stora som små, så är jag av den bestämda åsikten att man alltid kan hitta något att ta med sig och lära sig av inför kommande framtida utmaningar.  

När jag summerar år 2022 är det särskilt en händelse som påverkade mig på djupet. Mordet på min vän och kollega Ing-Marie Wieselgren kom som en chock. Jag har under många år träffat Ing-Marie regelbundet. Vi delade ju samma yrke som läkare och psykiater, och vi har i stora och små sammanhang utbytt erfarenheter och samtalat om hälso- och sjukvården i allmänhet och psykiatrin och psykisk hälsa i synnerhet. Vi har rörts till tårar tillsammans, och vi har delat glada stunder och skratt. Saknaden är stor. 

Jag förlorade inte bara en vän, utan Sverige förlorade också en av sina starkaste röster för hur den psykiska hälsan kan förbättras. Ing-Marie var en eldsjäl, och jag kommer alltid att minnas hennes värme, engagemang och generositet. När hon bestämde sig för att åstadkomma något blev det ofta verklighet. Hennes förmåga att samla och få alla att sträva efter samma mål var enastående, och hon kommer för evigt att vara en stor förebild för mig och många andra. Jag kommer att göra mitt yttersta för att anamma Ing-Maries förhållningssätt och hennes vilja och envishet att alltid sträva efter att förändra saker till det bättre.

Blickar jag framåt ser jag flera utmaningar som läkarkåren står inför, och en av dessa är arbetsmiljön. I Läkarförbundets arbetsmiljöenkät uppger en av fem läkare att man funderar på att lämna yrket helt på grund av undermålig arbetsmiljö. Men vi är inte ensamma om att känna så här. I princip alla andra professioner inom sjukvården presenterar samma eller liknande resultat från sina arbetsmiljöenkäter. Vi delar problembilden och till viss del även lösningarna. Vi är alla överens om att vi behöver flera händer i vården för att vi ska mäkta med vårt uppdrag, hålla vårdplatserna öppna och samtidigt upprätthålla en dräglig arbetsmiljö. Vi är också rörande överens om att det är vi som jobbar på golvet, vi som varje dag möter patienterna, som sitter på lösningarna. 

För några dagar sedan samlades – i sann Ing-Marie-anda – jag och tolv andra förbundsordförande för att tillsammans uppvakta vår nya sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson och uppmärksamma henne på vårdens arbetsmiljöproblem. Vi lämnade över namninsamlingen från vår gemensamma kampanj #Vårdavården, som över 45 000 har skrivit under. Ett av kraven är att regeringen snarast måste tillsätta en kriskommission för vårdens arbetsmiljö. Situationen är på många håll ohållbar, och vi behöver alla – professionerna, arbetsgivarna och staten – kraftsamla för att komma till bukt med problemen. Vi hoppas så klart på positiv respons från regeringen och sjukvårdsministern – och att man agerar. Vi kommer nämligen inte att släppa den här frågan. Tillsammans representerar våra fackförbund nästan en miljon arbetstagare, som varje dag gör sitt yttersta för att upprätthålla välfärdens viktiga samhällsfunktioner. 

Jag kommer att fortsätta gå i Ing-Maries fotspår, och jag kommer att ta mig an kommande utmaningar genom att försöka förena och kraftsamla tillsammans med andra. Jag tror nämligen inte på uttrycket »ensam är stark«, för vad hjälper det att vara stark när man är ensam?