Visst är det märkligt att styrningen av svensk hälso- och sjukvård är så extremt ryckig och fragmenterad? Sjukvården är ju en av våra samhällsbärande funktioner; den är vital för att samhället ska fungera, både i fredstid och i kris. Medborgarna förväntar sig att staten och i det här fallet även regionerna uppfyller sin del av samhällskontraktet genom att erbjuda vård i tid när man blir sjuk. En mindre ryckig och mer sammanhållen styrning löser så klart inte alla sjukvårdens problem, men det finns många områden som skulle må bra av mer och fler långsiktiga satsningar.  

På flera andra samhällsområden har politiken från vänster till höger kommit överens om att det är viktigt med långsiktighet och hittat modeller för den. Inriktningen för försvarspolitiken har slagits fast genom fleråriga försvarsbeslut, något som gjordes redan innan vi fick allmän rösträtt. Infrastrukturinvesteringar planeras långsiktigt sedan lång tid, och för närvarande fattas 12-åriga beslut som förnyas vart fjärde år. Och sedan början av 1980-talet lämnar regeringen en forskningspolitisk proposition en gång vart fjärde år med de viktigaste prioriteringarna. På alla dessa områden har man först en bred process där berörda myndigheter och organisationer får komma till tals. Det ger tydliga och väl förankrade prioriteringar.

Vården förtjänar att styras lika långsiktigt. Med långsiktighet skulle goda reformer också få en chans att bli verklighet, inte bara flamma till som tillfälliga projektbloss som resulterar i fina pappersprodukter. Hälso- och sjukvården är i akut behov av en avsevärt bättre planering med tydliga ramar och långsiktiga satsningar.

Svensk hälso- och sjukvård styrs i dag på 21 olika sätt, av 21 olika huvudmän med olika förutsättningar och olika prioriteringar. Regionerna är helt enkelt för många, och flera av dem är för små. Samtidigt är den statliga styrningen svag. Den nya regeringen vill dock utreda för- och nackdelar med ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården, med färre men större regioner. Det är bra, men att eventuellt flytta huvudansvaret för vården kommer att ta lång tid, och problemen i vården är akuta. Primärvårdsreformen, kompetensförsörjningen, krisberedskapen, vårdplatsbristen och de växande vårdköerna är bara några av de problem som helt eller delvis beror på att regionerna inte på egen hand vill eller kan lösa problemen. Det finns många förbättringar av styrningen som kan och bör genomföras utan att vänta på en stor och komplicerad utredning.

I dag använder regeringen ofta Sveriges Kommuner och regioner, SKR, som en mellanhand när den vill påverka och styra hälso- och sjukvården. Överenskommelser med mångmiljardbelopp träffas med SKR i syfte att till exempel skapa kortare vårdköer, bättre primärvård och bättre arbetsmiljö i vården. Allt detta är på rubriknivå viktiga satsningar. Men villkoren är förhandlade med SKR, som är en intresseorganisation och en arbetsgivarorganisation med mycket liten demokratisk insyn. Låt myndigheterna fördela pengarna i stället, och låt regeringen och de enskilda regionerna bära det fulla ansvaret för hur villkoren utformas.

I dag består vårdens styrning av en röra av otydliga signaler. Enligt Statskontoret fanns det 181 olika statsbidrag riktade till kommuner och regioner under 2021. Flest går till hälso- och sjukvården, alla med olika villkor och olika återrapporteringskrav. Ofta pågår parallella insatser, utredningar och uppdrag från staten till kommuner och regioner som åtminstone delvis överlappar varandra. Många regioner styr i sin tur sina medarbetare i detalj med ersättningssystem och lokala riktlinjer. Politikernas roll borde vara att fatta beslut om övergripande inriktning, mål och budget, medan vårdens innehåll borde överlämnas till läkare och andra professioner i vården. Lyssna på oss i professionen!