Äntligen! Sommaren är på ingång. Nu väntar sol och bad.  Vandringar i naturen och umgänge med släkt och vänner. Men framför allt tid för återhämtning – det kan verkligen behövas. Efter en av de värsta pandemierna på många år har vi börjat återvända till den vanliga vården och samtidigt börjat arbeta av den stora skulden av ingrepp och åtgärder som inte har kunnat genomföras – en stor utmaning i en slimmad organisation. Det är tankar som finns med oss när vi nu går mot sommaren.

Sommaren är härlig, men innebär också stress för våra hårt pressade medlemmar och sjukvården i sin helhet. Överfyllda akutmottagningar. Vårdplatser som saknas. Brist på öppna jourläkarmottagningar. Vårdcentraler som inte fungerar.

Patienterna måste få värdig vård och skrivas ut när det är medicinskt rätt och inte för att avdelningen är överfylld. Våra förlossningsläkare ska känna att de gör ett bra arbete och kunna skapa trygghet för födande kvinnor. Vi möts nästan varje vecka av nya larm: BB som stängs, distriktsläkare som saknas och psykiatri som saknar läkare och slutenvårdsplatser. Våra vårdcentraler ska fungera på ett bra sätt, och man ska kunna bemanna jouröppna vårdcentraler. Det måste finnas tider på varje vårdcentral för akuta patienter. Listan kan göras mycket längre. Det finns tyvärr väldigt mycket som vi måste ta ansvar för och tänka över hur det ska lösas också under vår semester. Patientansvaret finns i vårt medvetande hela tiden; dock måste vi försöka att komma ifrån dessa tankar för att kunna samla kraft inför hösten.

Sedan är det mycket oroväckande att antalet sjukskrivna yngre kvinnliga kollegor fortsätter att öka. Vi måste skapa en arbetsmiljö där alla orkar arbeta och en trygg och säker vård. Det måste vara en självklarhet att alla ska kunna orka arbeta heltid genom hela arbetslivet.

Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare i hela OECD-området. Det är rent ut sagt skamligt. Det är vi som står där med förtvivlade patienter och anhöriga och med brist på platser vid inläggning. Sedan kan vi tvingas skicka hem patienten en dag för tidigt, och vi får ta ansvaret. Sverige saknar mellan 3 000 och 4 000 heltidsarbetande distriktsläkare. Antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin har minskat med närmare 90 procent under mitt yrkesliv!

Ett resultat av pandemin är en stor kvarstående patientgrupp med långtidseffekter av covid. Här behöver vi få en samlad kunskap och forskning för att kunna ta hand om gruppen på ett proffsigt och säkert sätt. 

Vad kommer vi att ha kvar efter sommaren (den går alldeles för fort)?

1) En uppskjuten vård vad gäller hundratusentals ingrepp och lika många besök på kö.

2) En stor grupp patienter med långtidseffekter av covid som vi i dag inte riktigt vet hur vi ska behandla.

3) En kraftigt eftersatt fortbildning och utbildning. Här finns en stor skuld som är svår att mäta, men även den måste betas av.

Detta ska hanteras av en läkarkår som arbetat väldigt hårt och fortsätter att kämpa hårt och dedikerat. Vi är stolta, men trötta.

Jag önskar en långsiktig sjukvårdsplanering som fungerar och en arbetsmiljö som skapar trygghet för personalen. Här måste vi vara med! Vi läkare har mycket att tillföra i denna planering. Den enskilda läkaren ska ha sommarsemester utan att behöva oroa sig för hur det är på akutmottagningen, på vårdavdelningen, i förlossningsrummet, i operationssalen, inom intensivvården, inom psykiatrin, inom geriatriken och kanske framför allt inom vårdkedjans grund: vårdcentralen. Går det att få till? Tja, finns det en långsiktig planering tror jag faktiskt att vi tillsammans kan skapa förutsättningar för att kunna vända utvecklingen, men då måste vi få vara med i styrningen och planeringen. Sverige ska ta vara på sin mycket lojala, arbetsvilliga och kunniga läkarkår.

Ja, här sitter jag och oroar mig, men vill verkligen önska alla en härlig sommar till havs, till lands eller i staden. Och kanske framför allt vill jag önska alla en dräglig arbetssituation de veckor som vi arbetar under sommaren.