Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vården bedrivas så att patienternas behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet tillgodoses, och det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att ge god vård. Det är arbetsgivarnas ansvar att tillgodose patienternas behov och tillhandahålla personal med rätt kompetens.

Trots lagstiftning så har vi brist på specialistläkare. Det beror på en fragmentiserad sjukvård med 21 regioner som inte tagit ansvar för personalförsörjningen och som systematiskt tillsatt för få AT- och ST-tjänster under lång tid. Läkarförbundet har påpekat dessa brister länge och önskat att staten ska ta över ansvaret för samordningen och dimensioneringen. Bristen på specialistläkare tillsammans med ökad administrationsbörda samt odugliga IT-system medför att tillgängligheten brister. Liknande mönster ses bland sjuksköterskorna, men med skillnaden att en större andel sjuksköterskor väljer bort sjukvården som arbetsplats. En av orsakerna kan vara den kroniska bristen på vårdplatser och en dålig arbetsmiljö.  

Och nu till ämnet: »task shifting«, eller uppgiftsväxling, som vi säger. WHO definierar uppgiftsväxling som ”en rationell omfördelning av arbetsuppgifter inom en arbetsgrupp. Specifika arbetsuppgifter flyttas, där så är lämpligt, från högkvalificerad vårdpersonal till vårdpersonal med lägre kvalifikationer för att mer effektivt kunna utnyttja den samlade kompetensen”. Frågan om uppgiftsväxling har varit aktuell länge i många delar av världen. I USA utbildar man avancerade specialistsjuksköterskor som får utföra läkaruppgifter på grund av läkarbrist. Under aids-epidemin och bekämpningen av tuberkulos och till viss del inom mödravården har man i hela Afrika tränat andra vårdyrken att utföra vissa av läkarnas arbetsuppgifter på grund av resursbrist, vilket är helt motiverat. Här i Sverige har uppgiftsväxling införts sakta men säkert, men utan vidare diskussioner mellan professionerna. Varför? undrar jag.

På flera håll har man infört kliniska apotekare som gör ”läkemedelsgenomgångar” på vårdavdelningar, trots att det är underläkarens uppgift att träna och lära sig läkemedelsbehandlingar, som ju är en av läkarnas viktigaste uppgifter. Det finns andra exempel på uppgiftsväxlingar till biomedicinsk analytiker, rehabiliteringskoordinator, psykolog och avancerad specialistsjuksköterska. I Sverige kan vi lugnt påstå att det inte finns brist på underläkare eller ett överskott av kliniskt verksamma sjuksköterskor. Läkarförbundet ser dock gärna att vissa administrativa uppgifter sköts av exempelvis medicinska sekreterare för att på så sätt frigöra läkartid som kan läggas på patientnära arbete. Frågan har engagerat läkarkåren, och vid Läkarförbundets fullmäktigemöte 2022 debatterades frågan.

Nationella vårdkompetensrådet lämnade våren 2023 ett förslag till regeringen om att införa en ny yrkesroll, avancerad specialistsjuksköterska, som ett reglerat yrke med motiveringen: ”Coronakommissionen har i sitt delbetänkande från 2020 påtalat att den medicinska kompetensen inom den kommunala hälso- och sjukvården behöver förstärkas.” Läkarförbundet är kritiskt till förslaget, och enligt min mening har rådet gjort en feltolkning av medicinsk kompetens inom kommunerna, då det är den medicinska kompetensen i form av läkare som saknas.

Läkarförbundet anser att uppgiftsväxling ska utgå från patientens behov, inte brist på personal eller sparkrav, samtidigt som den inte får riskera patientsäkerheten och inte heller äventyra läkarnas utbildnings- och fortbildningskvalitet. Uppgiftsväxling ska ske evidensbaserat och med transparens, och det ska tydligt framgå vilken uppgift som ska växlas samt vilka eventuella risker som föreligger. Det finns en samstämmighet kring detta inom Norden, och nyligen gick det nordiska rådet för överordnade läkare ut med ett uttalande om uppgiftsväxling som ligger i linje med Läkarförbundets hållning. Ämnet är mer aktuellt än någonsin i Sverige, och förbundet kommer att fortsätta arbeta med frågan.