”Vilka vackra ögon du har.” Det är en kommentar som kan vara trevlig att få om dess avsändare är någon man tycker om. Kommer den från en handledare under den verksamhetsförlagda utbildningen är den inte bara ovälkommen, den är oacceptabel, och bara ett av otaliga exempel på kränkande särbehandling, trakasserier och annat respektlöst bemötande som kommer fram i Läkarförbundets grundutbildningsenkät.
Rapporten som sammanställer resultaten från enkäten presenterades i slutet av augusti. Det finns många delar att glädjas åt, inte minst att så många av dem som besvarat enkäten är nöjda med sin grundutbildning. 94 procent anger att utbildningen givit dem goda förutsättningar att arbeta som läkare, 8 av 10 att de fått goda förutsättningar att samarbeta med andra yrkeskategorier och hela 9 av 10 tycker att de har fått ganska till mycket goda förutsättningar att söka och kritiskt värdera information.
Men hur blivande kollegor behandlas gör mig både ledsen och arg. Att så många som 14 procent av läkarstudenterna uppger att de utsatts för kränkande särbehandling under sin utbildningstid och att 13 procent anser sig ha blivit utsatta för trakasserier får inte accepteras. Tyvärr såg vi liknande resultat när vi under 2022 frågade alla våra yrkesverksamma medlemmar om deras arbetsmiljö. Vad är det som får lov att fortgå på praktik- och arbetsplatser?
Bland fritextkommentarerna kan man läsa exempel som tar upp trakasserier och kränkningar från patienter och kursare. Men den absoluta majoriteten handlar om hur handledare och lärare beter sig. Läkarstudenterna berättar om hur de bokstavligt talat blivit klappade på huvudet, kallade både ”lilla gubben” och ”lilla gumman”, fått kommentarer om sin religiösa klädsel under sin examination, blivit tafsade på, förutsatts inte kunna prata svenska på grund av utländskt utseende, fått kommentarer om framtida specialitetsval baserat på kön eller hånats för sin sexuella läggning.
Bara 69 procent känner till vart de kan vända sig om de själva eller någon i deras närhet blivit utsatta för kränkande särbehandling eller trakasserier under studietiden, vilket är en alltför låg andel. Universiteten är skyldiga enligt lag att ha riktlinjer för vem man ska vända sig till om man blir utsatt. Tyvärr vittnar en del av de svarande om att de inte fått hjälp från till exempel kursledningen när de vänt sig dit för råd och stöd.
Det är hög tid att detta ändras. Många av er som läser den här texten sitter i positioner där ni kan påverka. Är du själv chef, professor, kursledare eller huvudhandledare? Se till att tydliggöra vad som är ett acceptabelt beteende. Lyft frågan och öppna upp för att diskutera detta i de sammanhang där du befinner dig. Att avstå från att tafsa på både studenter och kollegor borde vara en självklarhet, men kanske behöver vi problematisera hur handledarens roll att godkänna eller underkänna studenten innebär en maktposition, som gör att vi behöver fundera över vilka beteenden som inte kan accepteras.
Ser du någon i din omgivning bli utsatt – våga säga ifrån och markera att det inte är okej. Blir du själv utsatt och orkar – säg ifrån direkt. Kanske gör det att personen i fråga får sig en tankeställare och avstår från en liknande kommentar nästa gång. Om du inte finner ord i den aktuella situationen – sök upp personen senare eller prata med en överordnad.
Vi kan gemensamt bidra till vilken jargong som gäller i just vårt fikarum och vår operationssal, vid ronden eller handledningstillfället. Se till att dessa blir platser där alla kan känna sig trygga, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder eller något annat som avviker från den etablerade normen.
