Rädsla för organisatorisk förändring och för att våga satsa är symtomatiskt för sjukvården. Sektorn är trögrörlig och präglas av en stor administrativ överbyggnad med en närmast obefintlig förändringsvilja vad gäller arbetssätt, organisation och struktur. Alltför många fokuserar på problemen i stället för att försöka hitta lösningarna, och för mycket tid går åt till att jaga de miljoner som saknas i stället för att fundera över hur man kan använda befintliga resurser på bästa sätt. Paradoxalt nog strävar sjukvården samtidigt efter att ligga i framkant inom den medicinska utvecklingen med den senaste forskningen, nya behandlingsmetoder och ny teknik. Tänk vad mycket vi skulle vinna på om det senare förhållningssättet genomsyrade hela sjukvården.
Många av er har säkert hört uttrycket ”inget vågat, inget vunnet”. Och visst kan det låta klyschigt, men de flesta klyschor är ju just klyschor för att de stämmer. Att vara modig och våga fatta beslut som här och nu kan tyckas omöjliga att genomföra, men som på sikt kan få positiva effekter, är såklart svårt. Men om svensk sjukvård ska utvecklas och uppnå de nationella mål som regeringen har satt så måste regionerna våga satsa mer.
I våras besökte jag Region Jämtland Härjedalen, en region som har haft stora ekonomiska utmaningar och svårigheter att rekrytera allmänläkare till primärvården, vilket i sin tur lett till staffetläkarberoende. Hälsocentralen i Brunflo, som ligger strax utanför Östersund, har inte varit något undantag, och 2019 bestod hälsocentralens läkarbemanning i princip enbart av staffetläkare. Men samma år vågade man fatta ett modigt beslut: att varje heltidsarbetande läkare skulle ha 1 000 patienter på sin lista. Bakgrunden till beslutet var ett krav från nyss färdigspecialiserade Kristina Halldorf, som blev erbjuden en tillsvidaretjänst som hon endast tackade ja till givet ett listningstak på 1 000 patienter. Detta blev startskottet på en framgångssaga. Kostnaderna för att införa ett listningstak betalades snabbt tillbaka genom att allt fler läkare sökte sig till Brunflo och staffetläkarberoende minskade.
Under mitt besök på Brunflo hälsocentral får jag bland andra träffa Milosz Swiergiel. Han berättar med tindrande ögon om sin arbetsplats, om hur han flyttade från Stockholm tillbaka till Brunflo, där han ursprungligen kommer ifrån, för att få jobba på en välfungerande hälsocentral. Det som lockade honom var just listningstaket som skapar förutsättningar för honom att kunna ta ett helhetsansvar för patienterna och vara mer tillgänglig. Milosz beskrivning bekräftar det som Läkarförbundet jobbat för länge; kontinuiteten mellan läkare och patient är bärande för att primärvården ska lyckas med sitt uppdrag och för att läkare ska trivas.
Exemplet från Brunflo illustrerar hur ansträngningar och mod för att närma sig uppsatta mål och nationella rekommendationer om listningstak kan ha en betydande inverkan. När sådana beslut också omsätts i praktiken, har de förmågan att omvandla en negativ trend till något positivt. Dessutom kan det, precis som i Milosz fall, finnas en ansenlig grupp allmänläkare som funderar på att återvända till sina hemtrakter. Arbetsgivare har mycket att vinna på att ge dem ytterligare incitament.
Knappast någon som är insatt i den svenska hälso- och sjukvården tror att det är en enkel uppgift att nå den av Socialstyrelsen rekommenderade gränsen på 1 100 patienter per läkare och att det kan ske över en natt. Men regioner och arbetsgivare som visar beslutsamhet – som vågar satsa – och har en klar strategi för att närma sig detta mål har mycket att vinna.
För de flesta, även för oss fackförbund, är det acceptabelt att förändring tar tid under förutsättningen att det finns en genuin vilja och engagemang för förändring, precis som det fanns i Brunflo.
