En av de vanligaste förväntningarna på digitaliseringen inom vården är att den ska leda till effektiviseringar och ekonomiska besparingar. Hur ofta har vi inte hört det? Det är en lockande tanke, särskilt med tanke på de alltmer pressade budgetarna inom sjukvården, men hur många sådana effektiviseringar har vi sett i praktiken? Extremt få. Den bistra verkligheten är att införandet av digital teknik inte kommer att leda till stora ekonomiska besparingar, åtminstone inte på kort sikt. Tekniken i sig själv är kostsam att implementera och kräver investeringar i form av hårdvara, mjukvara och infrastruktur. Det finns initialt både en tröskel och en utgift som alltför ofta underskattas.

Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) kom i våras ut med rapporten »Digitaliseringen av svensk vård och omsorg«, som satte strålkastarljuset på digitaliseringens roll inom hälso- och sjukvården. Digitalisering har framförts som ett sätt att hantera alla de utmaningar som vården och omsorgen står inför. Rapporten ifrågasätter dock det alltför optimistiska synsätt som inte minst många politiker har när det gäller digitaliseringens förmåga att revolutionera vården och åtgärda dess befintliga utmaningar.

Genom digitalisering kommer vi inte att eliminera behovet av personal inom vården, eftersom många arbetsuppgifter inom vård och omsorg är svåra eller rent av omöjliga att automatisera. Tvärtom kommer det att krävas utbildning och teknisk fortbildning för vårdpersonalen. Digitala verktyg är inte heller självklara att använda, och det krävs tid och resurser för att säkerställa att vårdpersonalen kan använda dem effektivt och säkert. Detta innebär att sjukvården måste investera i utbildning, fortbildning och omskolning av personalen, vilket också är en ekonomisk faktor som vi inte kan bortse ifrån.

I rapporten pekar SNS på att det råder stor osäkerhet om i vilken utsträckning digitala vårdteknologier, som monitorering och modeller för riskbedömning, faktiskt kan leda till minskat vårdbehov. Vårdens möjligheter att förutse och förebygga vårdbehov bland individer som ännu inte insjuknat påverkas inte av framstegen inom maskininlärning, eftersom data om dessa individer saknas i vården i dag. Inte heller dessa tekniker är universallösningar, och de har sina begränsningar, särskilt när det gäller att förebygga vård för friska individer.

En annan viktig aspekt som vi måste beakta är att digitaliseringen inte kommer att göra politikernas jobb mindre utmanande. En vanlig tanke är att teknikens inflytande kommer att befria politikerna från att göra nödvändiga prioriteringar inom vården. Men i stället för att erbjuda en enkel lösning på komplexa politiska beslut kommer digitaliseringen att ställa politikerna inför nya utmaningar. Politikerna måste fortfarande fatta svåra beslut om hur man ska fördela resurser, vilka vårdtjänster som ska prioriteras och hur man ska balansera teknikens fördelar med mänsklig vård.

Att digitaliseringen är helt avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling och att det finns en väldigt stor potential i den utvecklingen är det väl få som ifrågasätter i dag. Digitalisering är absolut en viktig komponent för att förbättra vården, men vi får inte invaggas i en falsk tro att den är en magisk lösning på alla dess problem, för då blir vi besvikna. Vi bör vara realistiska när vi bedömer digitaliseringens potential och inte låta oss luras av överdrivna förväntningar som ingen gynnas av. I stället bör vi se digitaliseringen som en viktig verktygslåda som vi har stor användning för, men som inte kan ersätta det grundläggande behovet av resurser, utbildning och politiska beslut som krävs för att vården ska fungera effektivt och rättvist.

Digitaliseringen är nödvändig och tillför vården mycket, men den är inte vårdens frälsare.