Världen har just tagit sig igenom en av de största utmaningarna på hundra år: pandemin som svepte över klotet. Vi som arbetar i vården hamnade ofrivilligt mitt i stormen när vi tog hand om alla sjuka samtidigt som vi brottades med vår egen och våra familjers hälsa. Under pandemin blev det tydligt att resurserna inte räckte till, och det krävdes tuffa prioriteringar mellan patientgrupper och individer. Prioriteringsbesluten landade långt ute i beslutskedjan hos kollegor som vägde medicinska och etiska värden efter bästa förmåga för att kunna hjälpa så många som möjligt.

Efter pandemin har situationen i världen inte stabiliserats. Tvärtom ser vi ett antal krig och konflikter som orsakar obegripligt stort mänskligt lidande och stora behov av hjälpinsatser. De internationella krishärdarna kommer sannolikt inte att bli färre under det kommande århundradet, inte minst på grund av klimatförändringarna, som riskerar att göra stora delar av världen svårare att leva i.

Som läkare möter vi följderna av denna oroliga omvärld. Vi möter patienter som drabbats av krigets vidriga våld eller som fortfarande kämpar mot de långvariga effekterna av en omfattande infektion. Vi möter patienter vars hela verklighet har stöpts om efter en dramatisk händelse eller som en effekt av ett långvarigt slit i en ständig uppförsbacke med svåra förutsättningar. I vårdens ständiga press förväntas vi fatta allt snabbare beslut för att lösa resursbrister, vilket leder till mänskligt lidande för patienterna och etisk stress för läkarna. ”Moral injury” är den engelska term som beskriver skadan efter påtvingade beslut som går mot etik och moral.

Här i Sverige är det tydligt att vi som nation inte har beredskapen att skala upp vården i händelse av ett snabbt växande behov. Vi har i nuläget knappt kapacitet att klara en normal sommar med semestrar eller en situation med flera parallella virusutbrott, som orsakar sjukdomar hos både personal och patienter. Vården är bara ett ben i den klassiska trebenta pallen som samhället vilar på: vård, skola och omsorg. I en situation där flera av våra skyddsnät visat sig vara otillräckliga är det viktigt att vi diskuterar hur vi går framåt. 

För att möta de här problemen är det viktigt att vi för det första rustar upp vårdens resurser så att vi har en rimlig belastning i hela vårdkedjan. Belastningsgraden får inte vara 100 procent eller mer, utan det måste finnas luft i systemet så att kloka och genomtänkta beslut kan fattas. Det gäller alla steg i vårdkedjan, från de minsta mottagningarna till de största nationella universitetssjukhusen. Det lilla extra utrymmet kan användas av personalen för att fördjupa sin verksamhet, vilket skapar mervärde och möjliggör en kompetensutveckling över tid. 

Det andra och minst lika viktiga är att vi på en nationell nivå behöver ha en diskussion om prioriteringar. Hälso- och sjukvårdslagen säger att ”målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. I nuläget har vi svårt att leva upp till denna målsättning till och med under normal belastning. Därför behöver vi diskutera hur och till vad våra gemensamma resurser ska användas. Vi som läkare behöver ta ett stort ansvar för att hålla grundläggande principer om människors lika värde i första rummet under alla diskussioner om prioriteringar. En grundläggande etisk pelare för oss läkare är att hjälpa dem som kommer till oss i behov av vård.

Frågan är inte om, utan när, en katastrof som pandemin inträffar igen. Lika säkert är att vårdens medarbetare kommer att stå mitt i stormen även då. Vi måste därför ta höjd och förbereda oss för detta scenario redan nu. Vi måste stärka vårdens kapacitet, men också börja diskutera vilka prioriteringar som är nödvändiga att göra när resurserna inte räcker till.

Vi kan och får inte vänta med det tills nästa katastrof inträffar.