Strax före jul överlämnade Läkarförbundet sina yrkanden inför kommande avtalsförhandlingar med Sveriges Kommuner och regioner (SKR). Avtalsrörelsen är en av de fackliga grundpelarna. Det är i den som våra kollektivavtal formas och utvecklas. I en avtalsrörelse prövas den fackliga styrkan, och det blir extra tydligt vilken styrka man får om man är många som går samman och kämpar.
Men även om en avtalsrörelse kan betraktas som en höjdpunkt, ett crescendo för det fackliga arbetet, är det samtidigt också en helt vanlig dag på jobbet. För Läkarförbundet befinner sig ständigt i en avtalsrörelse på både central och lokal nivå – varje dag, varje vecka, året om. Bara under de senaste två åren har vi vid sidan av den ordinarie avtalsrörelsen inom den kommunal–regionala, statliga och privata sektorn även förhandlat om tre andra stora förändringar.
Under 2022 gick vi i mål med ett nytt pensionsavtal, som garanterade medlemmarna högre pensioner och större möjligheter att röra sig mellan olika sektorer på arbetsmarknaden. Läkarförbundet hade länge jobbat för att medlemmarna skulle få bättre pensionsvillkor, och överenskommelsen höjde i ett slag arbetsgivarnas pensionsavsättningar från 4,5 till 6 procent för den del av lönen som underskrider 44 000 kronor och från 30 till 31,5 procent för den överskridande delen. Det är en höjning som kommer att märkas i medlemmarnas plånböcker den dagen de går i pension.
2022 fick medlemmarna också bättre möjligheter till kompetensutveckling och omställning. Det följde av de förändringar av lagen om anställningsskydd (LAS) som man från politiskt håll ville genomföra, egentligen utan att någon av parterna hade efterfrågat det. För att undvika en klumpig politiskt framtagen lösning kom arbetsmarknadens parter i stället överens om hur försämringarna i LAS skulle vägas upp av förbättrade möjligheter till kompetensutveckling och omställning.
Även förändringarna i reglerna för dygnsvilan som nu genomförs är i grunden ett politiskt initiativ. Bakgrunden är nog bekant för de flesta vid det här laget. EU-kommissionen ansåg att de svenska kommunala/regionala avtalen inte följde EU:s arbetstidsdirektiv och uppmanade den svenska regeringen att se till att reglerna efterlevdes. Även den här gången levererade parterna en lösning som var bättre anpassad till verklighetens behov än vad som hade varit möjligt att få fram genom lagstiftning. Här tycker jag att Läkarförbundet har anledning att ta åt sig lite extra av äran. Som enda fackförbund valde vi att säga nej till det första avtalsförslaget som togs fram. Vi såg ett behov av ytterligare undantag för att de nya reglerna skulle vara praktiskt möjliga att tillämpa. SKR instämde till sist i vår analys, och vi kunde komma överens om ett nytt avtal, bättre anpassat efter läkarnas speciella behov.
Det går att dra några viktiga slutsatser utifrån dessa exempel. För det första att det bara finns två alternativ till hur arbetsmarknadens villkor regleras: antingen genom kollektivavtal eller genom lagstiftning. Vid det första alternativet bestäms spelreglerna av dem som berörs, i vissa fall av parterna på den lokala arbetsplatsen efter just deras lokala behov. Vid det andra alternativet fattas besluten av politiker i Stockholm eller Bryssel. Det finns alltså ingen tredje lösning, som innebär att man både kan äta kakan och ha den kvar. Skjuter man sönder den svenska kollektivavtalsmodellen väntar lagstiftning i stället. Frågan är om de arbetsgivare (tänk på ett bilmärke …) som motsätter sig kollektivavtal verkligen inser det. Tror de på fullaste allvar att politikerna har en bättre förståelse för deras villkor och behov än deras fackliga motparter?
En annan viktig slutsats är att historien har visat att Läkarförbundet är ett starkt fackförbund i avtalsförhandlingar. Inte minst får vi vår styrka genom vårt stora medlemsantal. Vid förhandlingsbordet räknas varje medlem, och i dagsläget är 8 av 10 läkare med i Läkarförbundet. Det gör oss till en kraft att räkna med. Den styrkan tar vi med oss nu när vi återigen sätter oss ner vid förhandlingsbordet med vår motpart SKR och inleder avtalsrörelsen 2024.
