I åratal har vi hört att ett problem i vården är att allt färre arbetar med patienter och allt fler mäter och administrerar de åtgärder som faktiskt gör skillnad. Läkarförbundet har fått motioner och det har skrivits debattartiklar om problemet, och flera undersökningar har noterat bland annat att antalet administrativa tjänster i dag överstiger antalet läkare som arbetar i vården. Trots detta verkar den ständigt växande administrativa överbyggnaden vara svår för arbetsgivarna att få kontroll över. 

Det behövs fler händer i vården för att uppnå tillräckligt många vårdplatser och tillräcklig kontinuitet. Genom kontorsarbetstid, karriärvägar och lönenivåer för flera professioner premierar regionerna personal som slutar att arbeta med patienter och flyttar sig till strategiska skrivbordspositioner. Det är helt enkelt mer värt att sitta på möten, diskutera strategier och rita upp flödesscheman över vårdprocesser än att faktiskt ta hand om patienter. Det är en utveckling som måste vändas. Trots att allt detta är välkänt pågår just nu gigantiska projekt om kunskapsstyrning och diverse mjukvarusystem som slukar obegripligt stora resurser på alla nivåer, både vad gäller personal och ekonomi. Kraftfulla förbättringar utlovas, men resultaten har än så länge varit blygsamma. 

Svensk sjukvård är en av de branscher som har absolut högst utbildningsnivå bland personalen, och en stor majoritet har en universitetsutbildning. Vi som arbetar inom vården har en bevisad förmåga att ta till oss ny information och att snabbt göra omställningar. Det visade vi inte minst under coronapandemin, då nya direktiv och behandlingsriktlinjer implementerades med intensiva utbildningsinsatser, samtidigt som hela flöden i vården ställdes om. Denna potential används inte alls i den dagliga verksamhetsutvecklingen eller för att hantera den stora utmaningen med sviktande ekonomi och kompetensbrist som vården nu står inför. Detta blir extra tydligt när regionerna som första besparingsåtgärd drar in alla möjligheter till fortbildning, vilket annars skulle möjliggöra en bestående utveckling av verksamheten. 

Samtidigt som antalet chefer och deras staber har vuxit inom vården sjunker andelen läkare i dessa staber. Det finns två tydliga orsaker till detta. Först och främst riskerar man som läkare att stanna i löneutvecklingen när man tar på sig ett chefsuppdrag. För det andra riskerar man att bli organisationens syndabock för allt som inte fungerar. Många läkare som tagit chefstjänster beskriver det som ett uppdrag man inte får någon utbildning för, samtidigt som man utan tillräckliga resurser förväntas lösa alla problem som uppstår. Samtidigt ska man helst medverka på ett oändligt antal möten utan tydliga beslutspunkter och hantera en aldrig sinande ström av administrativa pålagor, utvärderingar och målbeskrivningar. Allt detta sker dessutom i en arbetsmiljö präglad av bristande stöd från kringliggande funktioner och tunga mjukvaruverktyg. 

Jag vill därför uppmana alla arbetsgivare att se den högt utbildade, kompetenta och kunniga personalen inom den egna verksamheten som en outnyttjad och värdefull resurs. Fortbilda personalen så att den är uppdaterad med aktuella riktlinjer, och låt dem sedan själva utveckla den egna verksamheten. Sträva efter att vara en god och lyhörd arbetsgivare som skapar goda förutsättningar för medarbetarnas medskapande i utvecklingen. Min övertygelse är att en välmående arbetsplats dessutom är betydligt enklare att få ekonomiskt stabil. Kompetensförsörjningen bör skötas genom att utbilda den egna personalen – det finns få rekryteringsfaktorer som är bättre än anställda som själva berättar hur bra arbetsplatsen är.

Den egna fasta personalen har, med chefer och ledning, goda förutsättningar att vara en aktiv del av verksamhetsutvecklingen. Då kan vi arbeta tillsammans för att lösa vårdens stora utmaningar. Det skulle vara en arbetsplats jag själv skulle uppskatta
att jobba på. Kan vi få det?