Vårdplatsbrist orsakar onödiga dödsfall och skapar ett enormt lidande för patienterna. Det är en verklighet som vi i professionen har upplevt och larmat om under många år. Tidigare har våra vittnesmål förminskats, och vi har ibland anklagats för anekdotisk bevisföring. Otaliga regionala politiker och höga chefer har visionärt talat sig varma för att flytta ut vården från sjukhusen, att arbeta förebyggande och att digitalisera, i takt med att vårdplatserna blivit allt färre. I dag ligger vi lägst i antal vårdplatser inom OECD. Vården utvecklas ständigt och vi kan ge allt mer vård utan att patienterna behöver vara inneliggande – men vi är på en farligt låg nivå av vårdplatser, långt förbi vinsterna i vårddygn som nya metoder och behandlingar gett oss. 

Det är dessutom förödande för vår arbetsmiljö. Det har blivit normaliserat att läkare ägnar mycket tid åt att leta vårdplatser. Sjuka patienter i behov av inneliggande vård övernattar på akutmottagningar – ofta med på papperet kreativa lösningar – där de räknas som utlokaliserade från en vårdavdelning. Detta tar personalresurser i anspråk och ger en suboptimal vård i stökig miljö, samtidigt som resurserna krymper till övriga patienter på akuten. 

Det finns vetenskapligt stöd som bekräftar vår verklighetsbild och som borde få de kvarvarande visionärerna med suddig drömsyn att vakna. Hälsoekonomen och forskaren Jonathan Siverskog har exempelvis i sin studie ”The health cost of reducing hospital bed capacity” visat att en minskning med tre vårdplatser leder till ett extra dödsfall varje år, och hans beräkningar visar också att en extra vårdplats leder till tre år i full hälsa.  Detta borde leda till ett kraftfullt arbete för att säkerställa adekvat antal vårdplatser på våra sjukhus.  

För ett år sedan påtalade även Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) med en skarp tydlighet att patientsäkerheten på våra sjukhus är hotad på grund av vårdplatsbristen. Man såg oacceptabelt långa väntetider på akutmottagningarna, utebliven medicinsk övervakning av patienter, patienter som vårdades i korridorer och patienter som inte fick sina läkemedel i tid eller i värsta fall inte alls. Man rapporterade även om brister i den mest basala omvårdnaden, som att få hjälp med personlig hygien och att få i sig näring och vätska. Samtliga 27 akutsjukhus som granskades fick motta kritik. Vi har därefter sett hur regioner med vitesförläggande valt att lägga kraft på överklaganden i stället för att fullt ut fokusera på problemet. I skrivande stund är det 20 sjukhus som fortfarande är under granskning. Sju stycken har fått grönt ljus – man har sett förbättringar – men Ivo gör klart att fortsatt arbete krävs och att vårdplatsbristen inte är löst.

Regeringen har lyft vårdplatsfrågan till det nationella planet genom att ge Socialstyrelsen i uppdrag att fördela medel till regionerna samt att ta fram en dimensionering för antalet vårdplatser. Även Socialstyrelsen framhåller att vi har för få vårdplatser. Siffrorna är värre än någonsin. Under januari till november 2023 var överbeläggningarna på sjukhusen i genomsnitt rekordhöga 6,7 per 100 disponibla vårdplatser. 

För att lösa dagens situation med bristen på vårdplatser måste vi arbeta på flera plan, med fullt fokus på vem vi finns till för. Vården måste utgå från mötet mellan patient och läkare. Vi behöver prioritera resurserna till kärnverksamheten och skala bort det som är onödigt. För oss läkare handlar det om att leda den medicinska vården, att utreda, ställa diagnos och behandla. Omvårdnadspersonal måste få ägna större delen av sin tid till patienterna – inte till meningslös dokumentation eller mätningar utan vetenskaplig grund. Vi måste ha ett vetenskapligt förhållningssätt när det gäller prioritering av hur vi använder våra resurser och ifrågasätta den växande administrationen – att vårda papper får inte vara viktigare än att vårda patienter – och vi måste få en arbetsmiljö som vi och övrig personal orkar stanna i.