Som tröst mitt i en sjukvårdskris och tråkigt marsväder vill jag bjuda på något som är lika positivt som ett drogtest på Mini-Maria, ett virusprov på barnakuten i ”vabruari” eller regionernas inställning till urakut omställning till nära vård. Då tänker ni kanske, vad in i SKR:s nya lyxkontor kan vara så positivt? 

Jo, vi läkare har något som få andra yrkesgrupper har, och då syftar jag inte på den obetalda övertiden, utan på vår unika sammanhållning och lojalitet mot varandra och våra patienter. Vi lotsar yngre kollegor, hjälper varandra med svåra patientfall och lämnar hellre semestern innestående än en kollega i sticket. Det är precis det som också det fackliga arbetet handlar om – att ta hand om och företräda varandra, såsom vi alltid företräder våra patienter. Vi förtroendevalda är också kollegor med överfulla mottagningar, operationer utan slut, forskning utan forskningstid och administration vi inte hinner med. Så varför facklig? Är det dötrist eller alldeles underbart … som känslan av att ha en egen, ostörd, arbetsstation?

Vad gör facket egentligen? Ingenting. Inte utan att en medlem först säger vad som måste göras eller stoppas. Det finns flera sätt att agera, men vi ska inte skjuta mygg med kanoner, och vi utlyser inte strejk när automatkaffet är för svagt eller Cocillana är restnoterat. Men det funkar inte heller att sitta lugnt i båten när det blåser styv kuling och någon försöker stjäla vår etiska kompass. Kärnan i det fackliga arbetet är att prata med varandra – så prata, ”hissa röd flagg”, skriv en debattartikel och säg att nedskärningarna bygger på faktaresistens. Helst innan vi måste anmäla att 58 000 medlemmar har kränkts i sin läkarroll och att medicinsk expertis, patientsäkerhet och god arbetsmiljö blivit fornminnen. Det gäller att alla medlemmar i förbundet sätter sig i rörelse. Annars blir vi som ett fotbollslag där alla sitter på avbytarbänken. 

Vårdkrisen har gjort att många faktiskt arbetar fackligt helt ovetande om det och utan att vara förtroendevalda. 

För den ironiska generation X, indoktrinerade med grupparbeten sedan lågstadiet, är fackligt arbete egentligen lika naturligt som att läkare ska leda sjukvården. För ”millennials”, den ifrågasättande generation Y, ger facket tillfälle att tvista om det mesta. För generation Z, våra yngsta kollegor, som jobbar för att leva, inte lever för att jobba och som har höga förväntningar på arbetsgivaren, är det fackliga värvet en utmärkt möjlighet att arbeta för att det första jobbet efter slutförd läkarutbildning blir som läkare och inte något slags omvårdnadshybrid som i jobbannonser etiketteras med lika många obegripliga titlar som det finns patienter per allmänläkare. 6,7 på Richterskalan när fortbildning blivit lika sällsynt som en uterustransplantation i primärvården? Då är fackligt arbete en lika ”perfect match” som en röntgenavdelning och en distansarbetande radiolog i Sydney.

Framtidsspaning: Om tio år, när generation Z fått knytblus, diskdegeneration och skalat ned till ett Instagramkonto, ser vi tillbaka på våren 2024 och säger att det var nu det vände. Det var nu vi läkare tog tillbaka ledarskapet i sjukvården, och goda villkor och vård efter behov blev en självklarhet. I stället för att deppa när våra yngre kollegor inte fick förlängda vikariat och våra äldre inte fick stanna och bidra med sin erfarenhet, så var det nu vi insåg att vi inte kan abdikera från ansvaret och lämna fritt spelrum åt strateger och konsulter eller övertron på digitalisering och omställning.

Det var nu vi började ropa att kejsarens nya kläder är misstänkt lika människohud och, hallå, förbättringarna är ju försämringar. Finns det verkligen inte en enda narkosläkare här som kan hjälpa till att väcka dem som styr sjukvården ur sin dvala?

Det finns inga ”lågtempare”, det är inte farligt att bada efter maten och MPR-vaccin ger inte autism. Det är inte som myten förtäljer: de som gapar efter mycket får faktiskt ofta hela stycket. Alla ni 58 000, gör facket mer fackligt igen!