När detta skrivs har förbundet just undertecknat ett nytt ettårigt avtal för läkare anställda i kommuner och regioner. Om årets avtalsrörelse kan man säga mycket och samtidigt nästan ingenting.

Vi gick väl förberedda in i förhandlingarna med flera viktiga yrkanden i frågor som vi bedömde som strategiskt viktiga både för våra medlemmar och för hälso- och sjukvården; förbättringar som vi ser som absolut nödvändiga om regionerna i framtiden ska ha några läkare ute på golvet. Våra yrkanden var inte framtagna på en höft, utan resultatet av ett långt förankringsarbete som förhandlingsdelegationen genomfört tillsammans med förbundets föreningar. När vår demokratiska process sagt sitt stod vi med väl avvägda yrkanden om arbetstid, jämställdhet och lön. Ett tydligt ställningstagande var att prioritera löneutvecklingen för de läkare som befinner sig tidigt i karriären.

Men en avtalsrörelse äger inte rum i ett vakuum utan präglas starkt av vad som händer i omvärlden. Och som alla vet går regionerna just nu igenom något av ett ekonomiskt stålbad med nedskärningar och på vissa håll varsel som följd. Det hör till spelets regler att arbetsgivaren ska säga att det inte finns några pengar till villkorsförbättringar, men skillnaden i år var att det den här gången fanns visst fog för det påståendet.

En bister ekonomi i regionerna behöver dock inte per definition innebära låsta förhandlingar. Vi hade kunnat möta en lång lista med yrkanden på villkorsförsämringar som ett sätt för arbetsgivarna att hantera den oroliga ekonomiska situationen. Men det gjorde vi inte. Jag har varit fackligt aktiv länge, men aldrig varit med om att Sveriges Kommuner och regioner (SKR) velat så lite i en avtalsrörelse. När motparten inte vill ha något blir det svårt att förhandla och byteshandla på det sätt man vanligtvis gör. Arbetstagarna vill ha större inflytande över sina villkor och sin arbetstid, medan arbetsgivaren vill ha förutsägbarhet. Det normala är att arbetsgivarna kräver ett längre avtal för att gå med på de fackliga kraven. Ju fler villkorsförbättringar, desto längre avtal i utbyte.

Ungefär så ser förhandlingsvalutan ut. Men i år vände SKR på steken och krävde ett ettårigt sifferlöst avtal. Den skakiga ekonomin gjorde att man helt enkelt inte vågade och ville göra några längre åtaganden än så. Med det begränsades förhandlingarna kraftigt och kom mest att kretsa kring det centralt angivna löneutrymmet.

Är då årets avtalsrörelse ett misslyckande och en besvikelse? Nej, absolut inte. Vi har fått löneökningar som av allt att döma kommer att innebära reallöneökningar för läkarna. SKR ville ha ett sifferlöst avtal, men de fick ge sig. Vi har också fått till en tydligare reglering som ger bättre förutsättningar för läkare att kräva rätt ersättning om de förhandlar bort sin rätt till övertidskompensation. Vi har dessutom flyttat fram positionerna vad gäller lönerna för de läkare som är i början av sina karriärer. Den frågan kommer vi inte att släppa, och i årets avtalsrörelse har vi lagt grunden för de förbättringar som är nödvändiga och som måste genomföras.

Det finns hos regionerna en uttalad ambition att bli bättre på att attrahera, rekrytera och behålla sina medarbetare. Det finns inga genvägar till förverkligandet av en sådan vision. Ska man komma dit måste man erbjuda läkarna både en hållbar arbetsmiljö och en god löneutveckling.

Redan nu drar vi i gång arbetet inför nästa avtalsrörelse, där vi kommer att fortsätta jobba för att förbättra läkarnas villkor. Avtalsförhandlingar är inte en sprintgren, utan ett maratonlopp. Och vi kan springa både långt och länge.