Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges efter behov, och den ska vara jämlik över hela landet. Uppskattningsvis 25 procent av Sveriges yta klassas som extrem glesbygd, och här bor runt 2 procent av Sveriges befolkning eller cirka 200 000 personer. I den tätortsnära glesbygden, som har 45 minuters bilfärd till ett större samhälle, bor ytterligare cirka 800 000 personer. Stora delar av dessa områden finns i skogslänen i Norrlands inland, men hit hör även öar utan fast landförbindelse längs kusten. I dessa delar av Sverige är primärvården en nyckelaktör för att nå målen jämlik vård och vård efter behov. Förutsättningarna är väldigt annorlunda än i mer tätbebyggda områden där avståndet till ett sjukhus ofta är litet.
Svensk förening för glesbygdsmedicin beskriver arbetet i glesbygd som en paradox mellan avstånd och närhet: avstånd för att det är långt till sjukhuset med dess resurser, närhet för att läkaren befinner sig mitt i samhället, är en del av samhället och mentaliteten. Arbetet i glesbygd kräver en djup förståelse för människors psykologiska och fysiska livsvillkor samt deras ekonomiska förutsättningar.
De långa avstånden gör att invånarna söker sig till vårdcentralen eller sjukstugan med alla sjukdomstillstånd, oavsett allvarlighetsgrad. Det gäller allt från traumatiska skador och sepsis till förkylningar och vanlig standardsjukvård. Allmänläkaren är den högsta medicinska kompetensen på plats, och det är långt till sjukhus och slutenvård. Det handlar ibland om att stabilisera och ge initial akutvård i väntan på transport, men oftast handlar det om utredning och behandling, ibland med stöd av organspecialist på distans.
Allmänläkarens medicinska gränser tänjs och utvecklas. Arbetet kräver stor förmåga att fördela bristande resurser. Det finns ofta bara tillgång till en ambulans inom 15 mils radie. Läkaren får ofta trolla med knäna för att lösa situationen på det mest pragmatiska och bästa medicinska sättet för patienten. Det innebär att läkarna vid patientbesöket försöker se till hela personen med alla diagnoser i stället för att räkna pinnar och besöksstatistik. Läkarna försöker sköta så mycket som möjligt av det som bara går att sköta i öppenvård i samråd med tillgängliga sjukhusspecialister, så att patienten ska slippa transporteras långa sträckor i onödan. Detta är nära och patientcentrerad vård på riktigt.
Tillgången till läkare i glesbygd, och särskilt extrem glesbygd, är dock låg. Avstånden, behoven och kraven gör att Socialstyrelsens riktvärde om 1 allmänläkare på 1 100 invånare inte är rimligt. Det behövs en högre läkartäthet än så för att täcka alla dygnet-runt uppdrag, akutuppdrag samt det faktum att det medicinska uppdraget i glesbygden är så mycket bredare än i storstadsregionerna med dess öppenvårdsgynekologer och hudläkare. Det är en utopi att tro att vi kan hitta så många läkare som kan tänka sig att bo och leva i glesbygden. Vi är och kommer alltid att vara beroende av hyrläkare eller långpendlare. Utan dem stannar vården i glesbygden. Jag har respekt för att man på en övergripande nivå vill minska regionernas beroende av hyrläkare, men man kan inte blunda för att olika regioner har olika förutsättningar.
Tyvärr präglas regionernas och SKR:s styrning och byråkratiska ramar alltför ofta av ett ensidigt storstadsperspektiv, och glesbygdens behov ges sällan något utrymme i alla de kommissioner och kommittéer som försöker lösa vårdens problem. Det är både nonchalant och korkat. Den medicinska spetskompetensen må finnas på landets stora universitetssjukhus, men vill man hitta nya innovativa och kostnadssmarta lösningar på sjukvårdens utmaningar med ständigt växande vårdbehov och krympande resurser kan man med fördel studera hur vi som jobbar i glesbygden löser våra problem. Här finns många av de ”sömlösa samarbeten” mellan kommun, region och näringsliv som övriga Vårdsverige skriker efter.
Som alla mångsysslande glesbygdsbor är läkaren både en medicinsk mångsysslare och en innovatör. Finns det ingen lösning på ett problem så hittar vi på en. För det är vi tvungna till.