Det stormar för fullt i den svenska sjukvården just nu. Kraftiga besparingar, hyrläkarstopp och ovanpå det sjuksköterskor som strejkar – det är inte många kurvor som pekar åt rätt håll för tillfället. Från flera regioner kommer nu larmsignaler från läkarna om att en redan dålig arbetsmiljö blivit ännu sämre och att patientsäkerheten är hotad. Läget inför den stundande sommarsemestern är minst sagt allvarligt.

Samtidigt som sjukvården befinner sig i krisläge ute i regionerna pågår det på nationell nivå ett omfattande arbete för att minska bristen på vårdplatser och öka kapaciteten i vården. Både Socialstyrelsen och Nationella vårdkompetensrådet har nyligen presenterat förslag om hur man ska komma till rätta med vårdplatsbristen och kompetensförsörjningen. Det är bra, men det är tveksamt om det i praktiken kommer att göra någon skillnad så länge många regioner drar åt ett annat håll och ägnar sig åt kortsiktiga och skadliga besparingsåtgärder i form av anställningsstopp och uppsägningar.

Läget är extra allvarligt med tanke på den tid vi lever i. Vi har återigen krig i Europa, och det kräver att även Sverige rustar upp inte bara sitt militära försvar, utan även det civila. Försvarsberedningen skriver i sin senaste rapport att insatserna har höjts och att det är konsekvenserna av krig (och inte kris, som det var tidigare) som samhället måste förbereda sig på. Vidare skriver man att beredskapen måste höjas skyndsamt och att ”insikten om detta behöver genomsyra alla delar av samhället”.

Det är högst tveksamt om denna insikt finns i dag. Kanske på en intellektuell nivå, men inte i praktisk handling. Då hade vi inte varit i ett läge där varje sommarsemester innebär att regionerna ska tvingas dra i gång sin krisberedskap.  Sanningen är den att det inte finns några marginaler att ta av och att sjukvårdens beredskap för en större kris eller krig är mycket dålig.

Under kalla kriget ansågs Sveriges beredskapsförmåga vara i världsklass. Efter Berlinmurens fall blev vi i stället världsledande på att montera ner den. Nu måste vi börja om från början och bygga upp beredskapen igen. Men det finns inget som säger att vi inte ska kunna nå dit igen. Kanske kan vårt inträde i Nato bli den ”x-faktor” som krävs för att staten, regionerna och de övriga ansvariga myndigheterna tvingas fatta några smärtsamma men nödvändiga beslut. I en intervju i Dagens Nyheter förklarade den blivande överbefälhavaren Michael Claesson att Sveriges roll i Nato kommer att handla om att vara en gigantisk logistikhubb för Natosoldater på väg till eller från östgränsen. För den svenska sjukvården kommer det att krävas att man vid sidan av sitt ordinarie uppdrag även har kapacitet att ta emot stora mängder skadade soldater och skicka sjukvårdspersonal utomlands till eventuella stridszoner. Enligt vissa bedömare kan det handla om tusentalet individer som måste utbildas eller delta i insatser utomlands eller i beredskap på hemmaplan.

Men det stannar inte där. Även sjukhusen måste byggas om och anpassas till den nya verkligheten och ett värstascenario. Funktion, inte design, kommer att vara ledordet. Att bygga sjukhus med stora glasfönster (tänk på ett dyrt sjukhus i Stockholm) kommer inte att vara aktuellt framöver. Vi ser i både Ukraina och Gaza hur ambulanser och sjukhus regelbundet utsätts för attacker. Sjukhuspersonal är inte längre fredade, och det måste vi tyvärr lära oss att leva med och anpassa oss till.

Läkarförbundet har vid ett flertal tillfällen kritiserat regionerna för att man inte följer de beslut som Sveriges riksdag fattat om sjukvården. I stället verkar man många gånger betrakta dessa beslut som fritt valt arbete. Men Natokraven kommer inte att vara förhandlingsbara, utan definitiva. Vi har, i och med vårt inträde i Nato, accepterat en viss överstatlighet, och det gäller även för svensk sjukvård. Det är därför hög tid att vi alla berörda inom svensk sjukvård börjar prata och framför allt agera efter den nya verklighet som Natomedlemskapet innebär. Läkarna kommer att ha en nyckelroll i detta arbete, men då behöver vi veta mer. Läkarförbundet arrangerar därför ett seminarium i Almedalen dit vi bjudit in ett antal experter för att diskutera frågan. Vi har än så länge fler frågor än vi har svar, men det är hög tid att vi skaffar oss den kunskap vi behöver.