1903 beslutade ett antal läkarföreningar att bilda en central facklig organisation för att bli en starkare förhandlingspart gentemot arbetsgivarna. Beslutet var en reaktion på att villkoren för läkare under en lång tid hade försämrats i takt med att fler utbildade sig till läkare. På den tiden fanns ingen allmän sjukvårdsförsäkring, utan sjukvård var något man fick om man kunde betala för sig, något som bara ett fåtal kunde. Så med en läkare per 4 600 invånare (!) rådde i praktiken läkaröverskott. Detta gjorde att arbetsgivarna kunde spela ut läkarna mot varandra och pressa deras arvoden kraftigt. Trots ett internt motstånd bland många läkare och läkarföreningar ansåg ändå majoriteten av läkarna att en central facklig organisation var en nödvändig anpassning till de förändringar som skedde på arbetsmarknaden och i omvärlden.

Sedan dess har mycket hänt. I dag har vi en allmän och offentligt finansierad sjukvård där den som har det största behovet av sjukvård ska ges företräde. Med en organisationsgrad på 82 procent är Läkarförbundet i dag en stark och självklar påverkanskraft, både vad gäller läkarnas villkor och hälso- och sjukvårdens utveckling. Förbundet växer stadigt och också snabbare än många andra Saco-förbund.

Men det finns orosmoln på himlen. Och precis som för hundra år sedan handlar det om förändringar på arbetsmarknaden och i samhället som läkarna och förbundet måste förhålla sig till.

Sedan början av 1990-talet har sjukvården genomgått flera reformer, och en del av den offentligt finansierade sjukvården utförs i dag av privata aktörer. Därmed har också många läkare en anställning inom privat sektor. En del läkare jobbar också som egenföretagare. Den här gruppen av läkare har förbundet inte riktigt lyckats ta hand om på samma sätt som de offentliganställda läkarna. Det märks också i vår medlemsstatistik. Organisationsgraden bland privatanställda läkare är i skrivande stund 64 procent, och bara varannan ”taxeläkare” är medlem i förbundet. Där har vi mer jobb att göra. Förbundets förhandlingsstyrka och legitimitet bygger på att vi har en hög anslutningsgrad i hela kåren.

På samma sätt som det finns fler arbetsgivare för läkare att välja på finns det också fler vägar in i yrket i dag än för 30 år sedan. I dag studerar många till läkare utomlands, och många läkare som är födda utomlands kommer hit och arbetar. Även bland dessa läkare och blivande läkare är organisationsgraden lägre. Jag har själv utbildats utomlands och känner till de stora utmaningar som finns när man introduceras till svensk arbetsmarknad och sjukvård. Min introduktion till arbetslivet var inte lätt, men jag hittade snabbt stöd hos kollegor och i förbundet. Många av mina studiekamrater vittnar om liknande svårigheter. Vi skulle kunna göra större skillnad för alla läkare i början av sin karriär, oavsett var de tar sin examen, och det är en möjlighet som vi borde ta till vara.

Jag skrev tidigare att förbundet växer stadigt, och det är korrekt. Men vi växer inte i samma takt som läkarkåren, vilket innebär att vi riskerar att tappa i organisationsgrad. Även om tappet sker från en mycket hög höjd, så kan det på sikt hota vår fackliga styrka om vi inte agerar.

Därför har förbundsstyrelsen i samarbete med lokal- och yrkesföreningarna startat ett projekt – Medlem 2030 – som syftar till att se över förbundets organisation, verksamhet och medlemserbjudande och föreslå de förändringar som vi tror är nödvändiga för att förbundet ska fortsätta att utvecklas i takt med omvärlden.

Jag tycker att det här är ett jätteviktigt och angeläget arbete. Vi som är förtroendevalda i dag har ett ansvar att ta tag i de strukturellt svåra frågorna för att vårt förbund ska stå starkt även för kommande generationer av läkare. En starkt bidragande orsak till förbundets framgångar och ständiga medlemstillväxt är att det finns en lång tradition av ständig förändring och utveckling. Jag är övertygad om att den traditionen kommer att göra att vi fortsätter att utvecklas i takt med vår samtid och fortsatt är en kraft att räkna med.