Nu i januari är det fem år sedan det första covidfallet inrapporterades. Det blev startskottet på en världsomfattande pandemi som uppskattningsvis kom att skörda mer än 18 miljoner människors liv och påverka hela världen – inte minst oss läkare.

Det som starkast dröjt sig kvar i mitt minne från den tiden är den ständiga osäkerheten: Hur farligt är viruset? Hur länge kommer detta att pågå? När får vi ett vaccin? Kommer min familj att drabbas? Kommer jag att smittas, och kommer mitt jobb att bli min död?

Även om jag och mina kollegor på vårdcentralen där jag jobbade tillhörde de lyckligt lottade som fick tillgång till skyddsutrustning var det väldigt många läkare som tvingades arbeta utan tillräckligt skydd, med tragiska konsekvenser som följd. Vi har alla kollegor som blivit svårt sjuka eller till och med avlidit i tjänsten till följd av covid-19.

Trots den extrema utsattheten och kaoset inom vården minns jag också samtidigt – och många kollegor vittnar om samma sak – en stark arbetsglädje och en djup känsla av mening. Pandemin påminde oss om varför vi valde läkaryrket: möjligheten att hjälpa människor och att göra skillnad mellan liv och död.

Jag tror att denna arbetsglädje bottnade i att vi för en gångs skull fick gå ”all-in” i vår roll som läkare. Fokus låg helt på vården: medicinska prioriteringar styrde, och inget annat. Det var denna renodling av uppdraget som gjorde att vi kunde rida ut pandemin trots att vi egentligen saknade alla förutsättningar för det. Det saknades personal, det saknades utrustning och det saknades planering.

Coronakommissionens rapport visade i efterhand klart och tydligt det alla vi läkare tänkt: svensk sjukvård var extremt dåligt förberedd på att hantera en pandemi. Inte minst regionerna fick hård kritik av kommissionen för att man inte haft de lager som katastrofmedicinsk beredskap krävde, för att man saknat pandemiplaner och/eller för att man inte övat på att hantera kriser och katastrofer. ”För lite och för sent” var Coronakommissionens sammanfattande slutsats. Det är en slutsats som alla vi som arbetade under den här perioden kan skriva under på.

Men har vi då lärt oss något? Är sjukvården och regionerna i dag bättre rustade för pandemier eller andra katastrofer? Jag är mycket tveksam. Rysslands invasion av Ukraina och Sveriges medlemskap i Nato har återigen aktualiserat frågan om den bristande beredskapen. Försvarsberedningen har i sin senaste rapport betonat att samhället måste förbereda sig för krig, inte bara kris. Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin har också varit tydlig med att det brådskar att stärka Sveriges motståndskraft.

Ändå präglas regionernas arbete inte av skyndsamhet. En nyligen utskickad enkät från Socialstyrelsen, besvarad av 17 av 21 regioner, visar att endast tre anser sig ha en god förmåga att öka vårdkapaciteten vid en masskadehändelse. Endast drygt hälften har utbildat, eller planerar att utbilda, personal i katastrofmedicin, och bara var tredje region har planer för alternativa vårdlokaler om sjukhusen blir fulla. Det är inte siffror som imponerar.

Vår bristande beredskapsförmåga för framtida kriser beror givetvis på vår svaga operativa förmåga i dag. Det är naturligtvis omöjligt att i ett krisläge få fram tillräckligt många vårdplatser när det redan i dag råder akut platsbrist. Lika omöjligt är det att snabbt frambringa fler sjuksköterskor och specialistläkare mitt under en pandemi eller brinnande krig – det arbetet måste göras nu. Fler vårdplatser kräver fler medarbetare, och för att rekrytera och behålla personal krävs förbättrade arbetsvillkor och en rimlig arbetsbelastning. Likaså måste adekvat skyddsutrustning, sjukvårdsmateriel och läkemedel köpas in och lagerhållas och all relevant planering finnas på plats innan krisen uppstår. Sist men inte minst behöver läkarna få tid och möjlighet att öva på olika katastrofscenarier.

Så avslutningsvis vill jag rikta en fråga till regeringen, SKR och regionledningarna: Vad lärde ni er av pandemin, och hur tänker ni omsätta dessa lärdomar i praktisk handling?