Att utbilda mig till läkare och få möjligheten att arbeta med att hjälpa andra människor är ett av mitt livs absolut bästa beslut. Jag har i många avseenden världens bästa jobb. Den glädjen och yrkesstoltheten delar jag med de allra flesta som har möjligheten att arbeta med patienter. Men i en arbetsmiljö som är så pressad att vi konsekvent känner oss otillräckliga är det också lätt att emellanåt tappa kompassriktningen. Ibland måste man inrikta sig på att skydda sig själv för att inte gå sönder. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att några läkare väljer andra anställningsformer eller till och med byter bransch. Arbetsgivarens enda lösning på dessa larmsignaler verkar dock vara att lägga ned och slå ihop fler enheter och få den kvarvarande personalen att springa ännu snabbare och jobba ännu hårdare.
Läkaryrket har alltså blivit ett allt tyngre arbete, eftersom vi som jobbar med patientnära vård relativt sett blivit allt färre. Här finns en paradox som behöver belysas och diskuteras. Den svenska sjukvården får samtidigt hela tiden mer pengar och har aldrig haft mer personal än den har i dag, men trots det larmas det ständigt om vårdplatsbrist, personalbrist och neddragningar på grund av dålig ekonomi. Hur går det ihop?
Jag tror inte att det primära problemet är att det saknas pengar, eller i viss mån personal, utan att både pengar och personal används på fel sätt. Att det finns mycket pengar i systemet visar om inte annat alla stora organisationsprojekt, byggprojekt och it-satsningar som genom åren tillåtits sluka miljardbelopp. Bara projektet med omställning till ”god och nära vård” har sedan 2019 tilldelats närmare 30 miljarder kronor, utan att det har märkts nämnvärt ute på vårdcentralerna. Pengar finns alltså inom sjukvården, men inte till den patientnära vården.
Stiftelsen Kunskapsverket kom nyligen med en rapport som visade att kostnaderna för svensk sjukvård ökade med 18 procent under åren 2010–2022, men antalet vårdkontakter ökade inte i samma utsträckning. Personalstyrkan växte också under perioden, men det gäller inte primärt dem som träffar patienter. I stället var det främst administrativa och andra kontorsrelaterade yrkesgrupper som ökade. Rapportens siffror ligger väl i linje med mina egna upplevelser ”från golvet”, och jag tycker att det här är en viktig diskussion som vi läkare kan och ska ta upp. Om det är så att sjukvårdens problem inte i första hand handlar om bristande ekonomiska resurser, utan om hur de ekonomiska resurserna används, borde rimligtvis arbetsgivarna också ha ansvaret och verktygen för att göra något åt problemet.
Det finns några lågt hängande frukter som vi skulle kunna börja med. Samtliga regioner har i dag brist på utbildade specialistläkare. Trots denna brist sparar de flesta regioner in på just specialistutbildning. Det krävs ingen matematiker för att förstå att en sådan ekvation inte går ihop. Så i stället för att bara hoppas att tillgången på specialistutbildade läkare på något mirakulöst sätt ska lösa sig av sig själv, vore det bättre att alla regioner började ta sitt eget fulla ansvar för den här frågan. Ska vi till exempel få en fungerande primärvård över hela landet är det dags att på allvar styra de ekonomiska resurserna till att få in alla de underläkare som står och väntar i utbildningskedjan.
Vidare bör man få upp ögonen för den oerhört stora resurs som den egna välutbildade personalen de facto är och frigöra den otroliga kraft som redan finns inom organisationen. Vi behöver inte konsulter eller heltidsutvecklare som ska tala om för oss hur vi ska sköta vårt jobb. Alla de välutbildade och motiverade människor som finns inom vården kan själva lösa många av de utmaningar de ställs inför. Det är det vi är utbildade för. Vårdens personal behöver få förtroendet att ta ansvar för både drift och utveckling av den egna verksamheten. Det är hög tid för våra beslutsfattare att ge hela uppdraget och ansvaret för sjukvården till oss som verkligen kan sjukvårdsfrågorna.
Vårdens viktigaste resurs är de människor som har valt att arbeta med att hjälpa andra människor både i vardag och i kris. Det är där och ingen annanstans som sjukvårdens pengar ska satsas.
