Det är ingen nyhet att det råder ständig brist på vårdplatser och att arbetssituationen på akuten är helt orimlig. Läget blir sämre år efter år. Gränser för vad som är acceptabelt flyttas hela tiden fram. Patientsäkerheten och arbetsmiljön påverkas kraftigt. Ropen från oss läkare i form av vittnesmål och avvikelserapporter har uppmärksammats av medierna, men dessvärre har de ansvariga slagit dövörat till. De senaste åren har vi sett en förbättring på det nationella planet, där såväl regering som myndigheter har fått upp ögonen för situationen och börjat kräva åtgärder. Nu hoppas jag att det ger konkreta resultat. Ett förändringsarbete måste utgå från korrekta verklighetsbeskrivningar i stället för friserad statistik, och professionen måste få ta ledartröjan. Vi behöver krafttag med en nationell blocköverskridande sjukvårdsöverenskommelse och en nollvision för dödsfall orsakade av vårdplatsbrist.

Hälso- och sjukvårdslagstiftningen kräver jämlik vård. Regionerna har ansvaret och beskattningsrätten. Befolkningen ska få vård i tid. Men det sker inte. Vården är ojämlik, och de långa väntetiderna som stjäl år av hälsa och liv från patienterna är olagliga – men ingen behöver stå till svars.

Läkarförbundets granskning av vårdplatsläget är en dyster läsning. Trots de nationella kraven att öka antalet vårdplatser väljer många regioner en annan väg och drar in på vårdpersonalen för att spara pengar. Det skapar en ohållbar arbetsmiljö för dem som är kvar och leder till att ännu fler slutar. Löner hålls nere och fortbildning dras in. Det är mycket kortsiktiga besparingar som i slutänden kostar människoliv – för vårdplatsbristen är livsfarlig. Tidningen Sjukhusläkaren har granskat samtliga dödsfall i lex Maria-ärenden som inkom till Ivo under 2023, totalt 237 stycken. Av dessa bedömde chefläkare eller analysledare att 100 dödsfall, 42 procent, helt eller delvis orsakats av vårdplatsbrist, resursbrist, personalbrist eller hög arbetsbelastning. Det finns säkerligen också ett mörkertal där lex Maria-anmälningar inte gjorts.

Vid vårdplatsbrist måste vi läkare ständigt bedöma riskerna en patient utsätts för vid en för tidig utskrivning kontra behovet och riskerna för patienter som väntar på en vårdplats på akuten eller kommer in för planerade ingrepp som annars stryks. Vi vet att det är farligt att bli kvar på akuten för länge eller att hamna där rätt kompetens saknas. Socialstyrelsen har visat att risken för vårdskador ökar med 60 procent när patienter utlokaliseras. Dessvärre blir regionernas arbete med att minska utlokaliseringar ofta ett spel för gallerierna, med fokus på att leverera tjusiga siffror. Man snyggar till statistiken genom att öka antalet avdelningar som på papperet är rätt för patienten, trots att personalen saknar kompetens och erfarenhet av att behandla patientens tillstånd. Patienter bokförs som inlagda på rätt avdelning trots att de fortfarande vårdas av akutens hårt belastade personal, i bästa fall bakom en skärmvägg. Att denna verklighetsbeskrivning stämmer visar Sjukhusläkarens enkät till landets vårdplatskoordinatorer, där majoriteten av de svarande uppger att de dagligen utlokaliserar patienter eller överbelägger och att kriterierna för vad som är rätt avdelning har förändrats på ett problematiskt sätt.

Det är därför hög tid att lägga om såväl synsätt som arbetssätt för att nå resultat på riktigt. Vi kan med fördel ta intryck av hur man har arbetat med säkerheten i trafiken. År 1997 infördes en nollvision gällande trafikskador, med målet att ingen ska dödas eller skadas allvarligt inom vägtransportsystemet. Nollvisionen har inneburit en radikal förändring av synsätt, ansvar och säkerhetsfilosofi. Inom trafiken håller man koll på dödsfallen och deras orsaker, och man vidtar åtgärder såsom hastighetsbegränsningar och mitträcken. Ska vi i vården kunna arbeta på liknande sätt krävs det att vi utgår från en verklig nulägesbild och att förändringar sker för att förbättra på riktigt. Vi behöver en nollvision för dödsfall orsakade av vårdplatsbrist, som en del av en långsiktig blocköverskridande sjukvårdsöverenskommelse, med tydliga krav på regionerna att förmedla en korrekt verklighetsbeskrivning.