Primärvården är full av tappade sugar. Det konstaterade utredaren Anna Nergårdh när hon reste runt med utredningen ”God och nära vård”, en reform som lanserades som en ”folkrörelse”. Men trots flera propositioner har väldigt lite förändrats. Det blev ingen nystart för primärvården.

Det är lätt att tappa sugen igen när man läser Vård- och omsorgsanalys slutrapport om omställningen till god och nära vård. Målen har inte uppnåtts. Antalet distriktsläkare och distriktssköterskor minskar. Kontinuiteten är fortsatt svag och patienterna upplever ingen förbättrad tillgänglighet. Rapportens förslag om ett omtag är därför nödvändigt. Den pekar på bristande resurser, dålig arbetsmiljö, svag styrning och otydligt statligt ledarskap. Statsbidragen går inte att följa upp, ansvarsutkrävning saknas, och målen har varit för många och för vagt prioriterade.

Att rapporten skapat debatt är positivt. Johan Kaarme på Sveriges Kommuner och regioner (SKR) hävdar i Dagens Medicin att omställningen fungerar – den behöver bara mer tid. Ett omtag är inte aktuellt. Samtidigt påtalar andra, som Catarina Barkman i Svenska Dagbladet, att reformen har kostat 30 miljarder kronor utan att leverera det viktigaste: fast läkarkontakt och bättre tillgänglighet. I stället har vi fått mer byråkrati.

Begreppet ”god och nära vård” har tillåtits betyda allt och därmed tappat sin mening. Otydligheten har dolt att det aldrig funnits någon verklig samsyn om vad som är viktigast. Kontinuitet mellan läkare och patient har tillåtits bli »kontinuitet i journalen«, som om en digital anteckning vore likvärdig med en relation. Men både patienter och läkare vet bättre. Den evidens som visar förbättrade utfall med kontinuitet bygger på relationell kontinuitet – att man får träffa samma läkare. Det är just detta som är primärvårdens kärna.

SKR har fokuserat på ”nya arbetssätt” snarare än på resurser och tillgänglighet. Som ett mantra upprepar man att det inte går att bemanna primärvården, eftersom personalen inte finns. Men det stämmer inte helt. Primärvården behöver inte hundratusentals nya medarbetare, utan cirka 4 400 fler distriktsläkare. Det är en hög, men rimlig siffra. Svenska distriktsläkarföreningens rapport från hösten 2024 visar att regionernas satsningar på ST-läkare är långt ifrån tillräckliga, trots att det råder överskott på underläkare. I nuvarande takt kommer det att ta decennier att nå målet. Det håller inte. Rätt förutsättningar måste till nu, inte om 50 år.

Demografin lyfts ofta fram som ett hot mot vårdens hållbarhet, men bilden är inte entydig. Världshälsoorganisationen menar att det inte är åldrandet i sig som driver behoven, utan bristen på kontinuitet och felaktig organisation. Kostnaderna drivs i hög grad av överdiagnostik och överbehandling. Den åldersspecifika demensfrekvensen har sjunkit med två tredjedelar i USA sedan 1984. Om vården organiseras rätt, med fast läkare och stark primärvård, löser sig många problem.

Mot den bakgrunden är det intressant att flera liberaler lyfter 1994 års husläkarreform som förebild. Den var kortlivad men tydlig och hade fokus på relationen mellan läkare och invånare. Antalet distriktsläkare ökade, något som 2021 års reform inte lyckats med, trots längre tid och större resurser. Skillnaden? Fokus. Husläkaren stod i centrum, inte vårdföretag och regioner. Man försökte heller inte reformera ett helt sjukvårdssystem i en och samma reform.

Det är därför bra att Vård- och omsorgsanalys rapport väcker debatt. Vi kommer inte vidare om vi inte erkänner problemen, men vi kommer heller inte vidare utan modet att prioritera. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. I primärvården är denna bristen på läkare.

Följande krävs för att vända utvecklingen:

  • Ett tydligt nationellt mål om fast läkare för alla.
  • Listningstak som möjliggör kontinuitet.
  • Statlig, långsiktig finansiering för utbyggd primärvård.
  • Omtag av styrningen – staten måste ta ansvar för uppföljning och ansvarsutkrävning.
  • Slut på fluffiga begrepp – och prioritering av det som verkligen gör skillnad.