Hösten 2024 publicerade Svenska distriktsläkarföreningen (DLF) sin undersökning ”Fast läkare – hur lång tid tar det?”. Undersökningen granskade bemanningsläget i Sveriges samtliga regioner för att ta reda på hur lång tid det tar innan regionerna uppnår Socialstyrelsens riktvärde, en allmänläkare per 1 100 invånare. Resultatet var tämligen nedslående. I många regioner saknades helt förutsättningar för att uppnå målet, och en (ganska generös) uppskattning kom fram till att det skulle dröja i genomsnitt 88 år innan alla i Sverige hade en fast läkare i primärvården. Först år 2110 (!) kan alltså rikssvensken inte bara namnge sin frisör, utan även sin fasta läkare.

Ett län stack dock ut i undersökningen. I Region Jämtland Härjedalen bedömdes bemanningen vara så pass bra att man har möjlighet att nå målet inom sex år. Här kan det vara på sin plats med en jävsdeklaration: jag är verksam i regionen och har jobbat med frågan, vilket givetvis kan färga min uppfattning.     

Vad har då Jämtland Härjedalen gjort som andra regioner missat i den här frågan? Först ska det sägas att även min region har gjort alla fel och misstag som andra regioner gjort. Först infördes ett anställningsstopp för ST-läkare 2008. Detta dyrköpta misstag följdes upp 2013 med ett totalstopp för stafettläkare i regionen. Där stod vi några år senare och saknade en hel generation specialister efter ST-stoppet. Försök gjordes att smeta ut den lilla kår som var kvar över länet, vilket förvärrade läget. Det ledde till slut till ett totalhaveri som påverkade hela vårdkedjan, alltså patienterna, primärvården och slutenvården. Inte minst uppstod en läkarflykt söderut eller till grönare öar, med läkarlösa enheter som resultat.

2016 bestämde arbetsgivaren att försöka vända denna trend. Facket bjöds in. Vi tog fram en gemensam och tydlig målsättning: vi skulle arbeta för en fullbemannad primärvård med egna läkare och med den dåvarande lokala normen, en läkare på 1 600 invånare. Det blev en handlingsplan med 10 åtgärdsområden som politikerna ställde sig bakom. Stafettläkarstoppet hävdes samtidigt som en målmedveten satsning inleddes för att rekrytera tillbaka tidigare kollegor som lämnat länet och för en bättre arbetsmiljö. Sist, men absolut inte minst, tog vi fram en plan för att utbilda ST-läkare för att på sikt bli självförsörjande på specialister i allmänmedicin.

Vid en tillbakablick har några av dessa åtgärder – satsningarna på att förbättra arbetsmiljön och utbildningen av ST-läkare – varit viktigare än andra. Under perioden 2016–2024 har antalet ST-läkare i allmänmedicin i regionen ökat från 26 till 72.

Att uppnå en god arbetsmiljö och även förstå vad som är viktigt i läkarnas arbetsliv är inte ett ensamarbete för arbetsgivaren. Det är inte heller bara en facklig fråga. Det är ett lagarbete. För att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete behövs skyddsombud som är läkare, som förstår läkarjobbets unika ingredienser. Det är ovärderligt. Att definiera attraktiva villkor för en läkare är något som måste göras gemensamt av fack och arbetsgivare.

Under åren som gått sedan satsningen inleddes har en konstant dialog pågått mellan fackliga företrädare och arbetsgivare om hur och vad som är viktigt i läkarnas arbetsmiljö. Det har skruvats i handlingsplanen när situationen förändrats. När arbetsgivaren har tappat målet och gått vilse har vi varsamt (och ibland mer hårdhänt) fått fösa tillbaka arbetsgivaren till stigen. Vi har inte alltid varit överens, och det har inte varit enkelt. Strider har uppstått, och vi har fått använda de fackliga verktyg som finns i verktygslådan.

Även om vi nu uppmärksammas för vårt arbete är det viktigt att vi behåller fokus. Vi är inte i mål ännu. Det är fortfarande minst sex år kvar innan målet om fullbemanning enligt Socialstyrelsens riktvärde är uppnått, men kan en konkursmässig region i Norrlands inland komma så här långt så visar det att om viljan finns kan man lösa allt.

Kan vi jämtar så kan ni rikssvenskar!