Patientlagen har stärkt patientens ställning, och det är något vi ska vara stolta över, men efter tio år behöver vi också prata om det som blivit obekvämt att säga högt: en lag som lovar mycket men som inte backas upp av struktur, kontinuitet och resurser riskerar att bli ett arbetsmiljöproblem för läkaren och en besvikelse för patienten.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 2015 med ambitionen att göra patienten mer delaktig och stärka individens inflytande i vården. Den formulerar viktiga principer, såsom rätten till information, samtycke, delaktighet och möjlighet att välja vårdgivare. Tio år senare är det dags att reflektera över vad lagen inneburit – inte bara för patienter, utan också för vårdens personal.

Samtidigt som patientens rättigheter har förstärkts på papperet har arbetsförhållandena för dem som ska förverkliga lagen ofta gått åt motsatt håll. Tidspress, personalbrist och administrativa bördor gör det svårt att leva upp till lagens intentioner. Läkare förväntas informera, motivera, samordna och individualisera – inte sällan inom ramen för patientmöten som bara varar en kvart. När lagen krockar med vardagens realiteter skapas en etisk stress.

Mitt i detta saknas det som borde vara själva fundamentet i en patientcentrerad vård: fast läkare och kontinuitet i vårdkontakterna. Vi vet att kontinuitet är avgörande för att bygga tillit, förstå patientens behov och möjliggöra verklig delaktighet. Utan en stabil relation blir delaktigheten ytlig och informationsgivning och samråd en punktinsats i en tillfällig kontakt, inte en process över tid. Utan relation är det också svårare för läkaren att på kort tid tränga in i patientens föreställningsvärld, önskningar och oro och anpassa sig efter personens situation. När patienten möter nya ansikten vid varje besök blir inte bara patienten frustrerad, utan också läkarens arbete tyngre. Mer tid krävs för att sätta sig in, förklara och motivera. Det skapar både ineffektivitet och ökad arbetsbelastning.

Tyvärr tenderar lösningarna på problematiken ofta att landa fel. I stället för att se de strukturella problemen – otillräcklig bemanning, bristande kontinuitet och pressade scheman – föreslås ännu en kurs i bemötande eller utbildning i patientcentrering, som om det främsta problemet vore läkares kunskaper och attityder, inte systemets förutsättningar.

En lag som bygger på delaktighet, partnerskap och god kommunikation kräver just det: tid, relationer och arbetsro. När dessa villkor saknas blir lagens rättigheter svåra att uppfylla, och både patient och läkare hamnar i kläm. Läkare riskerar att möta patienter med höga förväntningar, förstärkta av lagens formuleringar, men sakna möjlighet att leva upp till dem. Det skapar frustration på båda sidor.

Parallellt har diskussionen om patientens ansvar nästan helt lyst med sin frånvaro. Att vara delaktig i sin vård handlar inte bara om att få välja, utan också om att bidra – med korrekt information, medverkan i behandlingsplaner, återkoppling och respekt. Vårdrelationen är inte en ensidig tjänstetransaktion – den är ett samarbete. Patienter som vill bli behandlade som vuxna behöver också agera som sådana. Det här är inte en kritik mot patienter, utan ett försök att nyansera en diskussion där vården allt mer kommit att ses som vilken tjänst som helst. En sådan ordning garanterar dock på intet vis att patienter får den bästa vården, utan förflyttar i realiteten det medicinska ansvaret från läkaren till patienten, vilket inte är ett rimligt ansvar för patienter att tvingas ta.

Tio år efter att patientlagen infördes är det dags att ta nästa steg. Vi behöver stärka lagens genomslag – inte genom att skuldbelägga läkare, utan genom att säkra de strukturella förutsättningarna för att intentionerna ska kunna bli verklighet.

Det betyder tillräcklig bemanning.

Det betyder fasta läkarkontakter och långsiktig kontinuitet, både i primärvården och på sjukhusen.

Det betyder politiskt mod att prata om både rättigheter och ansvar.

Först då blir patientlagen något mer än välvilliga paragrafer.