Från dansgolv till sjukhusgolv – mina råd till nya läkarstudenter
I våras hittade jag ett 22 år gammalt foto på mig från när jag tog examen. Jag minns den dagen väl – glädjen, dansgolvet och stoltheten, men också lika delar oro och förväntan. Nu var det ju dags att börja jobba som underläkare på riktigt.
Sex år tidigare satt jag i en stor sal på Kemicentrum i Lund tillsammans med 80 andra förväntansfulla läkarstudenter. Vi på läkarprogrammet hade upprop två veckor före resten av universitetet, så universitetsområdet var rätt tomt bortsett från oss. Inledningstalet inskärpte allvaret i vårt val av yrkesroll. Vi var en grupp som universitetet satsade mycket på, och kraven, kände vi redan där och då, var skyhöga.
Kraven på oss själva och vetskapen om att vi hade valt världens bästa, men kanske också tuffaste yrke förenade oss läkarstudenter när vi satt på långa föreläsningar om citronsyracykeln eller lärde oss att rabbla namnen på alla kroppens ben. Jag tror att många av oss var väldigt uppfyllda av vår egen resa och våra egna krav, förväntningar och problem under de där första åren som läkarstudenter.
Min resa på väg till läkare påbörjades i slutet av 1990-talet. Ni som var med då kan inte ha undgått Baz Luhrmanns hit ”Everybody’s free to wear sunscreen”, där en röst läser upp sina bästa råd till ett yngre jag. Jag har funderat lite och påbörjat en lista med råd som jag skulle vilja ge till den unga Sofia på dansgolvet.
1 Var nyfiken – det är det som driver utveckling.
Du har valt ett yrke som kräver ständig utveckling av dig som individ, och det kräver nyfikenhet och uthållighet. Det finns alltid något mer att lära sig. Det kan vara betungande och få dig att känna dig otillräcklig, men det är också en ynnest att aldrig bli färdiglärd på jobbet.
2 Är det tungt? Ta hjälp. Ensam är inte stark.
3 Vänd ilska till en konstruktiv kraft – gnäll konstruktivt, inte passivt från läktaren.
Är det något jag har lärt mig under åren som gått är det att hämta styrka från mina kollegor, helt enligt råd nummer 2 på listan alltså. Förmågan att lyfta blicken och se att det finns hjälp och stöd att få av erfarna kollegor var det som gjorde min första sommar som underläkare på ortopedkliniken uthärdlig.
Det var också vetskapen om att vi tillsammans har lättare att påverka och förbättra som fick mig att engagera mig fackligt. Ensam är inte stark, inte på läkarlinjen, på jobbet eller i den egna löneförhandlingen.
Att vara läkare är på många sätt ett fantastiskt yrke. Vi finns där och tar ansvar i situationer som är livsviktiga och ibland livsavgörande för de individer vi möter. Vi botar, vi lindrar och vi tröstar. Vi finns där i livets i alla faser – vi tar hand om alla, från de allra minsta prematura barnen till de äldsta i vår befolkning. Vi kliver fram i nya och för oss ibland obekanta situationer och visar vägen. Men läkaryrket har sitt pris. Det är ett tufft jobb, och det finns många utmaningar som vi på Läkarförbundet jobbar hårt för att komma till rätta med. Jag är fortfarande övertygad om att vi hittar lösningen på våra problem tillsammans, inte enskilt.
Att bli läkare är att kliva in i en yrkesroll, men också att kliva in i ett kollektiv. Läkare är en yrkesgrupp som har höga förväntningar på sig själva och sina kollegor, men som också har en fin kollegial sammanhållning.
Vi ska vara stolta över att vi är en grupp där 8 av 10 är med i facket. Vi är kvinnor och män, vi har rötter i världens alla länder och vi är en grupp där många väljer att jobba kvar i yrket långt upp i åldrarna.
Så till alla nya läkarstudenter när ni nu sitter där i universitetsaulan och hör era namn ropas upp: Välkomna in i läkargemenskapen, och välkomna att vara med och forma framtidens vård genom ett medlemskap i Läkarförbundet. Läkarförbundet student finns representerade i alla stora universitetsstäder med läkarprogram, så vare sig du pluggar i Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå eller Göteborg eller utomlands i Riga, Vilnius, Kaunas, Constanța, Odense eller Warszawa: Det är tillsammans vi blir starka.
Välkomna – nu börjar nästa etapp.
