God vård kräver medicinsk kompetens – även hos cheferna
Elin Karlsson.
Det finns en märklig och farlig paradox i svensk hälso- och sjukvård: Vi ställer skyhöga krav på vårdens kvalitet, men när det gäller den som bär det yttersta ansvaret för vården och som ska leda och utveckla den – verksamhetschefen – ställs inte minsta krav på medicinsk kompetens. Det räcker enligt hälso- och sjukvårdslagen att verksamhetschefen är ”någon”.
Detta har lett till en patientfarlig utveckling där generisk chefskompetens utan kunskap om kärnverksamheten premieras. Resultatet vi ser är att antalet toppadministratörer och chefer ökar, med alltmer avancerade titlar som höjer och vidmakthåller status på deras positioner. Administrativa rapporter och kommunikationsplaner blir viktigare än att vårda patienter, och strategier formas långt från vårdgolvet. Detta i sin tur dränerar kärnverksamheten på skattepengar, och såväl arbetsmiljö som patientsäkerhet försämras.
Läkarförbundets senaste arbetsmiljörapport bekräftar bilden att arbetsmiljön och patientsäkerheten försämras när chefen inte är läkare. Undersökningen visar att medicinsk kompetens hos chefen påverkar en lång rad arbetsmiljöfaktorer i positiv riktning, såsom möjlighet till kollegialt stöd och handledning, att hinna med sitt arbete under ordinarie arbetstid och tillgång till administrativt stöd. Men kanske allvarligast av allt är att läkare på arbetsplatser utan medicinsk kompetens i ledningen i lägre grad skulle rekommendera en nära anhörig att söka vård på den egna arbetsplatsen. Detta borde få alla beslutsfattare inom vården att stanna upp.
Verksamhetschefen bär ett stort ansvar: alla beslut som fattas inom vården handlar i någon utsträckning om medicinska behov och prioriteringar. Det är också verksamhetschefen som bär arbetsmiljöansvaret och som ska bedöma om utbildningsläkare faktiskt uppnått den kompetens som krävs för legitimation eller specialistbevis. Men hur ska någon utan medicinsk bakgrund kunna göra just det?
I praktiken försöker arbetsgivarna lösa problemet genom att lyfta in en medicinskt ledningsansvarig läkare, men även den rollen är oreglerad och varierar kraftigt i både innehåll och mandat. I bästa fall är det en nyckelroll, men alltför ofta är det en titel utan faktiska befogenheter – utan vare sig tid eller ekonomiska resurser och med marginella möjligheter att påverka.
Det här är inte bara en fråga om arbetsmiljö, hur arbetet bäst kan organiseras och kvalitet i vården. Det är en fråga om kompetensförsörjning. När chefer inte förstår personalens behov, när den medicinska logiken krockar med byråkratins, då börjar läkarna röra på sig. Fler funderar på att byta jobb. Färre rekommenderar andra att söka jobb på den egna arbetsplatsen.
Våra styrande regionpolitiker måste rannsaka sig själva. Om de vill ansvara för en patientsäker vård av god kvalitet måste de kräva medicinsk kompetens hos verksamhetscheferna. Vi ser samtidigt ett behov av att staten åter reglerar verksamhetschefsrollen, en ordning som faktiskt gällt tidigare. På samma gång bör rollen som medicinskt ledningsansvarig läkare tydliggöras.
Den som leder vården måste förstå vården. Men ska fler kollegor axla chefskapet så krävs rätt förutsättningar. Verksamhetscheferna får inte vara de som har lägst timlön av alla överläkare eller distriktsläkare i verksamheten. De måste få adekvat administrativt stöd så att de kan använda sin tid på bästa sätt och om möjligt ha kvar en fot i verksamheten. Detta kräver ett medarbetarskap från oss kollegor. Vi måste stötta dem som axlar chefskapet så att de kan stötta oss i att ge bästa möjliga vård
