Helhetssyn i vården – och i vårdens styrning
Vi läkare måste alltid ha en helhetssyn – en patient är aldrig bara en diagnos. För mig som kirurg handlar det om att väga indikationer mot risker, ofta tillsammans med kollegor inom andra specialiteter. Med kontinuitet i patient– läkarrelationen och en tydlighet i vem som ansvarar för vad blir vården säkrare. Paradoxalt nog saknas ofta denna helhetssyn när vi talar om sjukvårdens problem.
Nyligen gick Arbetsmiljöverkets generaldirektör Lars Lööw ut med knivskarp kritik. Han larmar om en livsfarlig arbetsmiljö i sjukvården. Personalen pressas till gränsen, vilket påverkar vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa. Deras tillsyn visar att 80 procent av akutsjukhusen inte lever upp till Arbetsmiljöverkets krav. Bristerna är sedan länge kända. Det är oacceptabelt att regionerna inte tar sitt ansvar och med kraft satsar på arbetsmiljön.
Sjukvårdens huvudmän måste på allvar prioritera kärnverksamheten. Ofta ställs vårdplatsbristen mot bristen på distriktsläkare, men primärvården och sjukhusvården är kommunicerande kärl: när distriktsläkare saknas belastas akuten mer. Lägg till vårdplatsbristen; patienter i behov av inläggning vårdas av akutens redan ansträngda personal. Många hinner bli sjukare innan de kommer till rätt avdelning, om de någonsin gör det. Vid utlokaliseringar eller fel vårdnivå ökar risken för vårdskador och vårdtiderna förlängs. Saknas platser i kommunerna krävs längre vårdtid. Och om patienterna inte får den vård de behöver eller skrivs ut alltför sjuka leder det till en orimlig belastning för primärvården. Vi ser en kedja av konsekvenser som leder till ökat lidande och i värsta fall död för patienterna. För oss blir arbetsbelastningen mer pressad, och risken för fel ökar.
Med dagens blinda produktionsstyrning handlar åtgärderna dessvärre ofta om att frisera statistik. Utlokaliseringar minskas genom att fler avdelningar bedöms som rätt för patienten, oavsett vilken kompetens som finns på plats, eller genom att benämna det som en vårdplats när man drar för ett skynke på akuten.
För att nå en vård dimensionerad efter behoven behöver vi veta vilka behoven är och rusta för framtiden, men ingen har koll på hur många specialister vi behöver utbilda. En helhetssyn kräver en nationell reglering av utbildningstjänsterna med målet att säkra kompetensbehoven i dag och i morgon. Vi måste på riktigt satsa på läkare tidigt i karriären. De är vårdens framtid. Läkare tidigt i karriären ska ha en arbetsmiljö och en anställningstrygghet som gör att de stannar kvar i vården och motiveras att axla chefskap.
Alla beslut inom vården är prioriteringar, vilket kräver medicinsk kompetens. I den bästa av världar har cheferna kvar en fot på vårdgolvet – då ser de konsekvenserna av sina beslut. Det saknas vårdpersonal i den patientnära vården, där teamet behöver vara sammanfogat, men det finns gott om personal med vårdutbildning i sjukvårdens enorma administrativa överbyggnad. Administration och ekonomisk kontroll på övergripande nivå är viktiga, men det är orimligt att beslut som direkt påverkar vårdmötet, till exempel hur och av vem information i våra journalsystem ska hanteras, fattas av tjänstemän på regionkontoret. Vi behöver säkerställa att vi har rätt stödfunktioner och fråga oss: Vad ska läkare göra, vad kan göras av annan personal och vad borde inte göras alls? Detta är »Kloka administrativa val«.
För en långsiktigt hållbar sjukvård måste vi göra en omstart och värdera patienter högre än papper. Det kräver en vård dimensionerad efter behov, medicinsk kompetens i ledningen, undanröjande av tidstjuvar och flaskhalsar och ett regelverk som stödjer kompetensförsörjningen. Arbetsmiljön måste, som Arbetsmiljöverket påtalat, bli en central del av strategin. Chefen behöver rätt befogenheter, tid och kunskap, och organisationen måste systematiskt analysera sina egna hinder. Först då kan vi säkerställa en vård av hög kvalitet, där vi kan bidra ett helt arbetsliv.
