Hur sammanfattar man 18 år?

I år är det 18 år sedan jag började på Läkarförbundet. Det är ett myndigt liv. På 18 år hinner ett barn födas, ta sina första steg, börja skolan, bråka om läggtider, klara gymnasiet – och stå där med id-kort och rösträtt. På 18 år hinner en läkarstudent gå från första dagen på läkarprogrammet till färdig specialist – kanske till och med sitt första chefsuppdrag.

Jag klev in på mitt första möte i Sylf Östra Skåne 2007. Här hittade jag en gemenskap och ett engagemang mot orättvisor som imponerade på mig. Här fanns ett gäng som gick från ord till handling och som jag ville vara en del av. Och gänget välkomnade mig, såg mina styrkor och vad jag kunde bidra med. Jag blev snabbt vice ordförande och sedan ordförande för vår lokala Sylf-avdelning. Sedan dess har åren fyllts av människor som format både mig och förbundet.

När jag försöker mäta mina 18 år i Läkarförbundet gör jag det inte i beslut, protokoll eller remissvar. Jag mäter åren i samtal, skratt, sena middagar och långa resor hem. I den där första gången jag såg en av våra rapporter citeras i riksdagen. I sms:et från en medlem som skrev ”Tack – nu känns det lite lättare att gå till jobbet i morgon.”

Det är i de små stunderna som tiden får sin tyngd. I skrattet över en kopp kaffe, i frustrationen efter ett förlorat slag, i stoltheten när något faktiskt flyttar sig framåt – om än bara en centimeter.

Vi läkare är felsökare. Vi lär oss att väga samman symtom, provsvar, röntgenbilder och patientens egen berättelse tills helheten blir tydlig. Det har följt mig också i det fackliga arbetet. För även här handlar det om att förstå varför något inte fungerar – varför patienter saknar fast läkare, varför fortbildningen inte hinns med, varför vårdplatserna inte räcker till.

På kliniken kan vi läkare ofta agera direkt och se resultatet av ett beslut redan samma dag. Vi fattar beslut. Vi har mandat. Vi ser tydlig effekt. I det fackliga arbetet är det annorlunda. Där handlar det om att övertyga, bygga tillit och i vissa fall vänta in motparten. Det kräver goda relationer till politiker och tjänstemän, till kollegor, andra fack och organisationer. Det kräver tid. Och tålamod.

Det kan vara frustrerande. Att veta exakt vad som behöver göras, men ändå behöva vänta år, ofta många år, för att se förändring. Att gång på gång behöva förklara samma sak – för beslutsfattare, medier och politiker.

Men det är också här vår styrka ligger. För Läkarförbundet ger sig aldrig. Det är genom samtal – inte konflikt – som man uppnår förändring. Det är min fasta övertygelse. Jag tror på kraften i det respektfulla samtalet, för något händer när man verkligen lyssnar, även på den man inte håller med. Det är där, i dialogen, som vägen framåt föds.

Jag har haft äran att representera över 60 000 läkare – en växande, stark och klok gemenskap. Läkarförbundet är en av de starkaste rösterna i svensk sjukvård. Inte för att vi skriker högst, utan för att vi står stadigt: på vetenskap, på erfarenhet och på omtanke om våra patienter och kollegor.

När jag ser på allt vi åstadkommit inser jag hur mycket kraft som finns i den här uthålligheten. Förändring sker sällan eller aldrig i ett svep, utan i små steg, i samtal, i envisa upprepningar. Och just därför känns det både stort och lite vemodigt att skriva de här sista raderna.

Nu är det min tur att ta ett steg vidare. Den 13 november blev jag vald till ordförande för Saco och lämnar i och med det mina förtroendeuppdrag i förbundet. Men berättelsen om Läkarförbundet fortsätter, med nya röster, nya mål och strider att vinna. 

För mig kommer mina 18 år i Läkarförbundet inte att mätas i tid och siffror. De mäts i möten, i människor och i känslan av att stå tillsammans för något som är större än en själv. Jag hoppas att vi alla, när vi ser tillbaka, inte bara minns besluten och striderna – utan att vi minns varandra.