Ibland får primärvården stöd från oväntat håll
Det är sällan man blir glad när ekonomer uttalar sig om vården. Men när jag läser Produktivitetskommissionens betänkande är det ändå glädje som är den huvudsakliga känslan. Äntligen tongivande ekonomer som förmår resonera kring begreppet effektivitet!
Här finns godbitar kring lönebildning, där kommissionen till exempel konstaterar att offentliga arbetsgivare är sämre på att anpassa löner så att man kommer till rätta med arbetskraftsbrist. Tack för eldunderstödet!
Som distriktsläkare är jag också mycket nöjd med hur primärvården lyfts fram som en nyckel till effektiv vård och att just antalet utfärdade specialistbevis i allmänmedicin bör vara ett mått på att omställningen till nära vård går åt rätt håll. Hurra!
Men det bästa med Produktivitetskommissionen är ändå hur den fördjupar diskussionen kring begreppet produktivitet. Produktivitet i vården kan inte reduceras till fler besök, kortare köer eller ökad digital tillgänglighet. I stället konstaterar man att mycket av de data som i dag används för att studera produktivitet i vården leder till en felaktig bild. Medicinsk utveckling som minskar vårdbehov, såsom vaccinationer eller att mer vård kan ges polikliniskt, kan leda till att ”produktiviteten” mätt som antal vårddygn eller besök ser ut att minska när vården tvärtom blivit mer effektiv.
Ett centralt budskap i Produktivitetskommissionens rapport är att styrning och organisering har stor betydelse för utfallet. När vården fragmenteras i allt fler korta kontakter, tillfälliga lösningar och parallella system sjunker produktiviteten, även om den formella tillgängligheten ser ut att öka. Detta är särskilt tydligt i primärvården. Patienter som möter samma läkare över tid får bättre vård, färre utredningar upprepas och mindre tid går åt till administration och informationsöverföring.
Här finns en tydlig samsyn mellan kommissionens analys och Läkarförbundets linje om fast läkarkontakt, rimliga liststorlekar och stärkt kompetensförsörjning i primärvården. Produktivitet i vården skapas inte genom att pressa fler möten ur samma personal, utan genom att organisera arbetet så att rätt kompetens används på rätt sätt – och läkare får tid att göra sitt arbete ordentligt.
Men det finns också märkligheter i kommissionens förslag. I dag är primärvården i huvudsak organiserad genom valfrihetssystem enligt lagen om valfrihetssystem (LOV). Systemet har brister, inte minst i ersättningsmodellerna och uppföljningen, men i stället för att föreslå justeringar av dessa landar kommissionen i att helt enkelt föreslå att LOV avskaffas. Vad man tänkt i stället är oklart. För primärvårdens del vore till exempel upphandling enligt lagen om offentlig upphandling problematisk. Tidsbegränsade upphandlingar med återkommande anbudsbyten är ett dåligt verktyg för primärvården, där långsiktighet är avgörande. Kontinuitet är inte ett mjukt värde – det är en förutsättning för produktivitet. Även vurmandet för storskalighet känns udda. Betänkandet lämnar också ett tydligt tomrum när det gäller vårdens ledarskap. Om produktiviteten ska stärkas i praktiken krävs bättre förutsättningar för medicinskt ledarskap och fler läkare i chefsroller – med mandat, tid och rimliga villkor att leda vårdens kärnverksamhet.
Det som gör mig glad är att Produktivitetskommissionen har lyssnat på diskussionen om nätläkare, vårdplatser och fast läkare och översatt den till ekonomernas språk. För mig är det avgörande. Vi måste dela både språk och problembild för att kunna komma vidare, och det gör vi till stora delar här.
