Kom igen, staten – glesbygden väntar
Annika Östling
Torsdag i mars. Vårvinter utanför fönstret på ungdomsmottagningen i Östersund. Jag har precis träffat dagens sista patient och laddar om för eftermiddagens fackliga arbete.
På intranätet läser jag regionens bokslut för 2025. Det är dyster läsning. Jag arbetar som allmänläkare i en av landets minsta och mest glesbefolkade regioner. I Region Jämtland Härjedalen finns 1 sjukhus, 22 hälsocentraler och väldigt stora avstånd. Underskottet är enormt. Siffrorna visar att omkring 700 av regionens 3 800 anställda i teorin behöver sägas upp för att ekonomin ska gå ihop. Politikerna konstaterar att det inte är realistiskt, för vem ska då vårda patienterna? Det är skönt att personalen äntligen erkänns som vårdens viktigaste resurs.
Alla i Sverige ska ha rätt till jämlik vård oavsett bostadsort. Det står i hälso- och sjukvårdslagen, och det vet alla som arbetar i vården, men alla som bor utanför storstädernas centrum vet också att verkligheten inte följer lagen. Vårdutbudet i Norrlands inland eller på Gotland är inte jämförbart med storstädernas.
För att öka jämlikheten för medborgarna styr staten vården genom nationella riktlinjer, standardiserade vårdförlopp vid cancer, patientlagen och vårdgarantin. Det är bra och nödvändigt, men jag är helt säker på att det inte räcker. Vill staten ha mer jämlik vård måste staten också ta ansvar för att regionerna ska ha ekonomiska förutsättningar att leverera den.
Här fallerar systemet. Regionerna hamnar i en rävsax mellan lagstadgade krav och ekonomiska ramar som inte hänger med. Obalansen faller ner som dominobrickor till oss på golvet, där bristen på personal och resurser är ständigt närvarande.
Regionernas främsta verktyg är beskattningsrätten, men skattetrycket varierar kraftigt. Skillnaden mellan den högsta och lägsta kommunal- och regionskatten är drygt sex kronor. Leveransen till befolkningen har en omvänd logik, där hög skatt sällan hänger ihop med bättre service.
Såväl kostnaderna som förutsättningarna att få in skattemedel skiljer sig åt över vårt land. Därför finns det kommunalekonomiska utjämningssystemet – en grundförutsättning för likvärdig välfärd. Det ska ta hänsyn till folkmängd, åldersstruktur, gleshet, socioekonomi och strukturella kostnader, men systemet åldras snabbt i ett land som förändras.
Den parlamentariska Utjämningskommittén 2022 lämnade i juli 2024 förslag till ett moderniserat utjämningssystem. Utredaren föreslog tydligare inkomstutjämning med större träffsäkerhet enligt regionernas faktiska behov och bland annat ökade hänsyn till glesbygd, socioekonomi och små sjukhus. 19 av 21 regioner skulle få tillskott, några så omfattande att det motsvarade en krona i skattesats – bland annat min region.
Merparten av detta skulle finansieras statligt och inte genom att regioner omfördelar mellan sig.
Efter remissrundan hände ingenting, och förslagen ligger nu i en byrålåda i Regeringskansliet. De glesa och ekonomiskt utsatta delarna av Sverige får klara sig ett tag till.
Samtidigt fortsätter nya statliga förslag att regna över regionerna: skärpta tidsgränser i vårdgarantin, nationell vårdförmedling och nu senast förslag om straffavgifter för regioner som höjer skatten. Pressen ökar. Men oavsett regelverk är det alltid hemregionen som ska betala för vården medborgarna har rätt till.
Och vissa regioner, som min, har helt enkelt inte ekonomiska förutsättningar att klara det.
