När världen skakar måste läkaren stå stadigt
Christofer Lindholm
Det finns ögonblick då världen skakar och förändras dramatiskt mitt framför våra ögon. Vi lever i en sådan tid nu. Polariseringen tilltar, samhällsnormer förändras i realtid och etiska gränser som till helt nyligen känts självklara har kraftigt förskjutits. Hur ska man som läkare kunna stå stadigt i sin yrkesetik och hålla fast vid sin inre moraliska kompass när världen skakar och skälver?
Den frågan var temat för etikdagen som Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund nyligen anordnade. ”Vilken barrikad ska vi stå på när normer förskjuts?” var det bärande temat. Under dagen betonade flera talare att det inte är självklart att vi läkare, trots våra etiska koder, automatiskt hamnar på ”rätt” sida av historien. Tyvärr är historien full av exempel på läkare som stått på barrikader som senare har visat sig vara både smutsiga och direkt förkastliga.
Historien lär oss att etiken aldrig är självklar. Under 1900-talets första hälft drogs läkare i Tyskland successivt in i en förskjutning av normer, där begrepp som ”livsoduglighet” öppnade dörren för tvångssteriliseringar, barneutanasi och till slut medverkan i koncentrationslägren. Det var en fullständig moralisk härdsmälta som drabbade delar av vår yrkeskår, inte bara i Nazityskland, utan även här hemma. Det skedde inte över en natt, och det skedde inte för att läkare plötsligt slutade vara människor, utan för att man sakta och gradvis vande sig vid nya tankefigurer.
Genom att blicka tillbaka och lära sig av historien inser man hur sårbar även en stark profession kan vara. Vår utbildning och yrkesidentitet och vårt etiska ramverk är, som en talare uttryckte det, inget vaccin mot destruktiva tankefigurer. För att skydda oss mot dessa måste vi träna oss regelbundet genom reflektion och genom att kritiskt granska oss själva och vår roll i patient–läkarrelationen. Ett exempel på sådan träning och utveckling är den revidering av Helsingforsdeklarationen som WMA nyligen genomförde. I deklarationen ändrade man uttrycket ”research subject” till ”research participant”. Det kanske kan uppfattas som en bagatellartad förändring, men det finns en viktig distinktion mellan begreppen som jag tror kan påverka balansen och relationen mellan läkare och patienter. Ordvalen påverkar vårt tankesätt och i förlängningen också vårt handlande.
Professor Folke Tersman gav ett råd som fastnade hos mig: tänk själv, men inte ensam. Vi måste alltid göra egna etiska bedömningar och ta ansvar för dem. Samtidigt måste vi lyssna på andra så länge det inte finns skäl att misstro deras omdöme. Det är i den kombinationen, mellan dialog och självständighet, som de mer hållfasta besluten formas, och det är där vi tränar vår etiska styrka och förmåga.
Kanske är det just detta som är läkaryrkets svåraste uppdrag i dag: att hålla fast vid empatin när omvärlden skriker efter förenklingar, att värna autonomin när någon vill ta genvägar, att fortsätta se varje patient som en hel människa när stressen lockar fram den professionella distansen.
När världen skakar måste läkarna stå stadigt, fast förankrade i sin yrkesetik och ständigt med ett öga på den inre moraliska kompassen. Och vi ska aldrig glömma att läkaren i sin gärning alltid ska ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Detta är och måste förbli den etiska grundpelaren för alla läkare.
För den som vill läsa mer om ovan nämnda etikdag kan jag varmt rekommendera Henrik Klassons eminenta referat »Att stå stadigt som läkare när normer förskjuts« i Läkartidningen.
