Ödesfråga för SLF och framtiden
Sveriges läkarförbund (SLF) grundades 1903 – för 122 år sedan. Inledningsvis hade SLF endast staten och landstingen (som senare blev regioner) som motparter vid förhandlingarna om läkarnas löner och villkor, men de senaste dryga 20 åren har en växande skara av våra medlemmar lämnat de offentliga arbetsgivarna och i stället gått över till privata vårdgivare.
I dag drivs uppskattningsvis drygt 50 procent av vårdcentralerna i Sverige i privat regi. Det finns även privata sjukhus samt större och mindre enheter för specialistmottagningar och elektiv kirurgi. En uppskattning gör gällande att cirka 15 000 läkare arbetar hel- eller deltid inom den privata vården – och det är en stadigt växande grupp.
Den här gruppen av läkare har förbundet dock inte riktigt lyckats attrahera på samma sätt som man gjort med de offentliganställda läkarna. Detta märks i förbundets medlemsstatistik. Organisationsgraden bland privatanställda läkare är i skrivande stund uppskattningsvis 62 procent, och bara varannan ”taxeläkare” är medlem i förbundet. Det är allt annat än godkänt. Förbundets förhandlingsstyrka och legitimitet bygger på att vi har en hög anslutningsgrad bland alla läkare. Läkarförbundet växer stadigt, men vi växer inte i samma takt som läkarkåren. Med andra ord tappar vi i organisationsgrad, och även om den fortfarande är hög så är detta på sikt något som kan hota vår fackliga styrka. Därför är det också en ödesfråga som vi måste våga ta i och hantera.
Inom ramen för ett internt projekt som vi kallat »Medlem 2030« jobbar styrelsen tillsammans med lokal- och yrkesföreningarna med att se över förbundets organisation, verksamhet och erbjudande till medlemmarna. Ambitionen är att vi tillsammans ska kunna identifiera vilka förändringar som är nödvändiga för att förbundet ska fortsätta utvecklas och växa. Vi har bland annat granskat hur förbundet kan bli bättre på att attrahera fler unga läkare att bli medlemmar, men också hur förbundet kan vässa sitt erbjudande till de privatanställda läkarna. För transparensens skull kan det här vara på sin plats att nämna att jag själv verkar som privatläkare och har varit extra drivande i den sistnämnda delen av detta projekt.
Ska förbundet uppfattas som relevant och intressant även för de kollegor som är anställda inom privat sektor behöver vi utveckla vår centrala och lokala organisation. Vi behöver också utforma organisationen så att vi på ett enkelt sätt kan gå in och stötta privatanställda medlemmar vid arbetsplatsproblem och vid löneförhandlingar. Vi skulle också behöva intensifiera vårt arbete med att få fler privata arbetsgivare att teckna kollektivavtal – både för våra medlemmars skull och för att säkerställa att konkurrensen inom vårdsektorn sker på lika villkor.
Tar vi inte tag i dessa utmaningar, utan kör vidare i samma hjulspår, är jag orolig för att förbundet kommer att upplevas som irrelevant av våra privatanställda läkare. Detta kommer att leda till att förbundet förlorar medlemmar och fortsätter att tappa i organisationsgrad – något som alla läkare förlorar på.
Andra fackförbund har lyckats hantera dessa utmaningar på ett framgångsrikt sätt, och jag ser ingen anledning till att Läkarförbundet inte skulle klara det också. Allt som krävs är mod och en verklig vilja att utveckla vår fackliga organisation för framtiden och till ett förbund för alla läkare.
