Storhelgsplanering och ångesthantering
Julhelgerna är förbi för den här gången, och jag kan konstatera att vi som jobbar inom vården, mot alla odds, klarade av att hålla verksamheten i gång även denna storhelg.
Före jul var det samma årligt återkommande tankar som dök upp i mitt inre. Semesterönskemålsångesten infann sig som vanligt, och frågorna var desamma som inför alla storhelger: Kommer vi att behöva stänga vårdplatser? Kommer vi som jobbar att behöva jobba för två? Eller för tre? Kommer jag att kunna fira jul med familjen? Hoppas julhelgen blir lugn och att influensatoppen håller sig borta till i alla fall vecka 2.
Alldeles oavsett om man är i tjänst eller inte så påverkas alla läkare av storhelgerna. Den som är tjänst får slita för två, och den som är ledig har i stället ångest över att ens kollegor får slita hund, medan man själv ligger i soffan och gör ingenting.
Jag har sedan lång tid tillbaka redan jämkat med mig själv när jag skickar in mina semesterönskemål. Att verka i en sektor/bransch där någon annan bestämmer över ens semester och där vi alla måste hjälpas åt för att täcka verksamheten dygnet runt blir extra påtagligt när nästan all annan verksamhet stänger ner. När sex förväntansfulla ögon tittar på mamma och undrar om det är lov för dem också. ”Snälla! Alla andra ska faktiskt vara lediga.”
Egentligen är det märkligt hur vi återkommande drar ner på personal vid fasta tidpunkter varje år. Det är ju inte så att patienterna styr över när de får ileus eller hjärtinfarkt eller någon annan brådskande åkomma. Det här leder till stora, återkommande och därmed också välkända utmaningar för vårdapparaten i stort, men trots det så känns det som om alla håller tummarna för att just den här storhelgen (och alla dessförinnan) ska bli den minst kaosartade. Regeringen gav faktiskt i höstas Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram lösningar för en bättre bemanning i vården under semestertider för att kunna garantera en god patientsäkerhet och en god arbetsmiljö även vid reducerad bemanning. För riktigt så är det ju inte i dag.
Till alla er som är någonstans mitt i livet, som kanske har ett eller flera barn, ett vardagspussel som liknar spelet Labyrinth och ovanpå det verkar inom vården, kanske också i en verksamhet som aldrig stänger: Ni alla är fantastiska, men ni är inte outtröttliga supervarelser. Det är systemet som brister, inte ni. Läkarnas utbildnings- och schemastruktur är komplex och ställer höga krav på individen i form av flexibilitet – en flexibilitet som ofta kräver ett idogt pusslande på hemmaplan. Och även om läkares respektive arbetsliv är detaljplanerade för nio månader framåt så är det svårt för många anhöriga att ha en så lång framförhållning. Skolorna planerar inte för utvecklingssamtal ett år i förväg, och förskolan vet på sin höjd med en veckas marginal tidpunkten för julavslutningen.
Sveriges läkarförbund finns till för rådgivning, hjälp och stöd oavsett om det rör frågor om semester eller arbetstider eller om man helt enkelt anser att något inte hanterats som det borde.
Men nu tillbaka till utredningen. Jag citerar ett pressmeddelande från Socialdepartementet: ”Uppdraget ska samordnas med flera pågående insatser, bland annat Socialstyrelsens arbete med att stärka hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning och stärka samt följa upp tillgängligheten och vårdkapaciteten samt med E-hälsomyndighetens utveckling av digital infrastruktur för hälso- och sjukvården.” Det sista får mig att sucka högt inombords efter att senast i dag ha stångats med tre icke-kommunicerande journalsystem, hälsodeklarationer enligt en mall som Gud glömde och ett idogt skrollande upp och ner på skärmen. Mitt arbete i dag hade kunnat ta en tredjedel av tiden om systemen var kompatibla och framför allt genomtänkta och anpassade till verkligheten. Men formuleringen i pressmeddelandet låter tjusig, och det ska bli väldigt spännande att ta del av delredovisningen som kommer i dagarna. Jag fortsätter så länge att begrunda hur min vårdverklighet och andras vårdvisioner står långt ifrån varandra. På mitt vårdgolv står tiden fortfarande stilla på tidigt 2000-tal.
