Jag tycker om kriminalromaner.  Särskilt om de är skrivna av Leif GW Persson. Den senaste i serien om mannen »som kan se runt hörn« och hans kollegor är »Den döende detektiven« där f d rikskriminalchefen Lars Martin Johansson i upptakten insjuknar i en akut hjärninfarkt vid korvkiosken i slutet på Karlbergsvägen. Handlingen rör sedan i nästan lika hög utsträckning den vård och rehabilitering som den pensionerade polisen genomgår som det nyligen preskriberade mordfall han försöker lösa.

Båda handlingarna är intressanta och då inte minst huvudpersonens reaktion på de sekundärpreventiva insatser som vårdapparaten utsätter honom för. Utan att avslöja för mycket av innehållet handlar det om en patient som föredrar att njuta av mat och dryck hellre än att, som läkarna säger, öka sina chanser till ett långt liv genom motion och viktnedgång. 

Ett visst vetenskapligt stöd för Lars Martins agerande finns i den nyligen publicerade studie (N Engl J Med 2013;369:145-154) som randomiserade 5 145 överviktiga patienter med typ 2-diabetes till antingen viktminskning och fysisk aktivitet eller en kontrollgrupp. Studien avbröts efter 9,6 år då man, trots signifikant viktminskning i interventionsgruppen, bedömde att det inte skulle gå att visa någon skillnad i insjuknande i hjärt–kärlsjukdom mellan grupperna med en ytterligare förlängning av studien.

Naturligtvis bör vi försöka påverka våra patienter till en sund livsstil men vi bör också ha respekt för den enskilda patientens önskemål om hur livet bör levas!