Det första kvalitetsregistret tillkom efter en händelse som i dag definitivt skulle betraktas som »patientsäkerhet«. Under en knäoperation opererades rätt knä, men en komponent avsedd för andra sidan sattes in. Patienten fick opereras om. Ur denna händelse uppstod ett intresse att följa upp resultaten efter knäartroplastik, inte bara på den egna kliniken utan också nationellt. Kopplingen till patientsäkerhet fanns redan från början.

De senaste årens debatt om kvalitetsregistrens vara eller inte vara är förvånande. Flera företrädare för professionerna har kritiserat och/eller velat montera ner registren, utan att samtidigt presentera ett alternativ. Det råder inget tvivel om att kvalitetsregistren är en stor del av förklaringen till att svensk sjukvård står sig så väl i en internationell jämförelse av utfall och kvalitet.

Den kanske starkaste drivkraften registren kan utgöra för en ökad säkerhet är dock än så länge dåligt utnyttjad. Det handlar om öppenhet. Om vi ges möjligheten, väljer vi människor så gott som alltid det bättre eller säkrare av två eller flera alternativ, även om valet innebär att vi måste försaka något. Det nationella diabetesregistret planerar att göra resultaten ner till enhetsnivå offentliga, vilket skulle ge patienterna möjligheten att välja vårdgivare baserat på dessa resultat. Detta är en klart positiv utveckling.

Om vi själva blir sjuka vet vi ganska väl vilka som skulle få operera eller behandla oss, och också vilka som inte skulle få göra det. Vågar vi låta våra patienter få göra samma val? Vågar vi på också detta vis låta kvalitetsregistren driva utvecklingen mot en säkrare vård?