När jag började på Läkartidningen fick jag många synpunkter på tidningen. En kommentar minns jag särskilt väl. Den kom från en AT-läkare, och rörde kulturdelen. »Det är den som gör oss till medmänniskor och inte bara läkare”, menade han. Han önskade att den delen skulle ges mer utrymme. Även om samtalet i sig endast rörde Läkartidningen tror jag att han avsåg ett större sammanhang från grundutbildning till klinisk fortsättning.
»En kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter«, så definieras »konst« i Nationalencyklopedin. Definitionen stämmer väl med min syn på rollen som läkare. Begreppet läkekonst gör sig påmint.
Vi arbetar med patienter, unika individer som förvisso ofta följer gemensamma mönster. Vi delar gärna in dem efter symtom och diagnoser. Det blir lättare så. Gemensamma mönster är tacksamma, de går att strukturera och systematisera. Unika företeelser är svårare, och fall som inte stämmer överens med pm ger oss huvudbry. Det finns patienter där personkemin stämmer och de som prövar vårt tålamod. Dagar där allt bara fungerar och blir bra, och dagar då det inte gör det. Dagar vi pratar om, men desto fler som vi tiger om. Det är onekligen en konst att hantera dessa möten, samt ansvaret och känslorna som följer.
På Läkartidningen.se har vi under sommaren lagt ut ett antal krönikor från kollegor runt om i landet där ögonblick ur läkarliv skildras. Det är ett steg i att låta kulturen ta större plats. Läs dem.
