Delresultat från Karolinskas läkarförenings arbetsmiljöenkät ledde till dramatiska rubriker förra veckan. Drygt hälften av re­spondenterna angav att de kände till patienter som drabbats av vårdskada på grund av platsbrist. Många vård-

skador rapporteras inte, och de som rapporteras tycks sällan leda till åtgärder. Bilden som framkommer är dyster, men det behöver man inte läsa enkätsvaren för att förstå. Redan de ledande enkätfrågorna vittnar om frustrationen.

Att koppla vårdskador till platsbrist är en svår uppgift; det är svårt att justera för alla andra faktorer som kan inverka. För två år sedan belyste läkarna Pelle Gustafson och Jakob Endler delar av problematiken med en vårdplatsdiskussion i Svenska Dagbladet, samtidigt som de påpekade att svensk vård håller hög kvalitet i internationella jämförelser. Paradoxalt, kan tyckas.

Klart är att det finns arbetsmiljö­problem för Karolinskas läkare. Många läkare på annan ort känner nog igen problemen. Att ständigt känna att man inte kan erbjuda sina patienter bästa möjliga vård är frustrerande och nedslående. Till sist leder det antingen till sänkt ambitionsnivå eller att man lämnar. Att rekrytera och lära upp på nytt tar tid och kostar troligen mer än att få folk att trivas och stanna kvar. 

Läkarförbundet med flera fackorganisationer vädjade nyligen till politikerna att säkra finansieringen av välfärden. Det rör såväl kompetensförsörjning som platsbrist och vårdköer där patienter med såväl dubbel som enkel förtur väntar. Om man ska använda multiplar av förtur tycker jag att beslutsfattarna bör ta sig an detta ärende med trippel förtur.