Kommunikation är svårt. Det som sägs och skrivs kan många gånger uppfattas annorlunda än vad som avsetts. När dessutom en bild, kroppsspråk och klinisk undersökning ska fångas i ord, som vid ett patientmöte, blir det ännu svårare. Vad kan det få för konsekvenser? 

Två holländska studier (Schmidt et al och Mamede et al, BMJ Qual Saf, 7 mars 2016) randomiserade ST-läkare till att diagnostisera typiska tillstånd utifrån skrivna patientfall. Fallbeskrivningarna inleddes med vinjetter som var neutrala eller beskrev patienten som »svår«, t ex arg, ifrågasättande, icke-följsam. Den diagnostiska träffsäkerheten visade sig vara lägre för de »svåra« patienterna. ST-läkarna kom också ihåg fler beteenden men färre kliniska fynd för de »svåra«. 

Studiernas fynd kan inte direkt generaliseras till faktiska patientmöten. Dock talar de för att läkares bedömningar påverkas av icke-medicinsk information och av färgade beskrivningar. 

Syftet med patientjournalen är att förmedla information över tid och mellan vårdgivare. I idealfallet borde innehållet vara neutralt och förståelsen av samtliga begrepp hundraprocentig, men så är det naturligtvis inte. Tolkningar och risk för feltolkningar introduceras i flera steg. Patientens oftast muntliga redogörelse av sina besvär och den kliniska bil­den tolkas och fångas med journalförarens egna ord, delvis översatta till medicinsk terminologi. 

Tolkningarnas faktiska konsekvenser kan vi bara spekulera i, men i en tid av hotad läkarkontinuitet och allt fler inblandade vårdgivare förtjänar gemensam förståelse mer uppmärksamhet, och i ljuset av ovan nämnda studier bör patienter porträtteras med eftertänksamhet.