Med avstamp i min förra reflexion (Läkartidningen 15/2016) har jag funderat vidare på hur det kommer sig att så många läkare vill forska men att allt färre gör det. Jag vill påstå att den omtalade krisen för klinisk forskning framför allt är ett konceptuellt problem i hur vi ser på forskning som arbete. Forskning är sällan ett »jobb« som görs under former vi normalt förknippar med arbete.
För den enskilda läkaren handlar »forskningsledighet« om att sy ihop sin arbetstid av varierande portioner lön, stipendier, jourkomptimmar och fritid. Systemet bygger också på att många kliniska forskare är en sorts småföretagare under ett akademiskt paraply, med eget ansvar att finansiera sin egen arbetstid. Må vara att forskning inte handlar om ett jobb som vilket som helst, men om vi skulle spana på sant nydanande företag som exempelvis Spotify finns det ett och annat att lära om hur kreativitet skapar stora värden. Osäkra och otydliga arbetsvillkor är inte ett av knepen.
Något behöver göras åt den kliniska forskningens arbets- och affärsmodell. Menar landsting och universitet allvar med att läkare ska forska för en bättre sjukvård, då behöver den visionen konkretiseras i såväl strategiska som ekonomiska termer. Vad kan vi uppnå med forskning? Vilket värde har ny kunskap? Hur mycket får det kosta? Sådana frågor behöver besvaras för att bygga uthålliga forskarmiljöer där också läkare får ett lönekuvert i slutet av varje månad. Tiden för gratisluncher är förbi.
