Nyligen beskrev en kvinnlig läkarstudent i Läkartidningen sin upplevelse av ett undersökningsmoment med ultraljud. Det hon reflekterade över var känslan av att inte kunna säga nej till att tillhandahålla sina egna inre genitalier för undervisning. Det förväntades av henne att hon skulle ställa upp. Responsen blev stor, många chockades. Det är ju ändå lite mer intimt att undersöka en livmoder än ett knä. Efter detta togs momentet bort, och även detta upprör en del. Lite får man väl offra som student? Säg bara nej! Men det är just det som är svårt, man vill inte vara samarbetsovillig. Det är ju vi lärare som ska se till att dessa situationer inte behöver uppstå. Mycket föredömligt har man nu också gjort det på det aktuella lärosätet.
En annan kvinnlig student återgav sina erfarenheter från ett feriejobb där hon och hennes manliga kurskamrat blivit bemötta på helt olika sätt av vårdpersonalen och drog slutsatsen att hon nog måste prestera mer än sina manliga kurskamrater för att bli tillfrågad och lyssnad på. Även om många beskrev liknande upplevelser och uppskattade att problemet lyftes fram så fanns också åsikten att det var studentens eget beteende som bidrog till hur hon behandlades.
Hur ska då kvinnliga studenter/läkare göra för att visas respekt och bli lyssnade till? Vässa armbågarna och ta för sig? Helt enkelt bete sig mer »manligt«?
Vi som lärare och kolleger måste lyssna mer och vara beredda att ändra förhållningssätt och metoder. Praxis är inte alltid rätt! Så, studenter: fortsätt berätta! Endast så kan er framtida arbetsmiljö påverkas.
