I veckans nummer av Läkartidningen får vi läsa om att centralt störd smärtmodulering, ett »överkänsligt smärtsinne«, kan vara en viktig mekanism vid långvariga smärtsyndrom. Intressant och angelägen kunskap. Författaren pekar på att det finns ett stort behov av utbildning med fokus på smärtans fysiologi och mekanismgrundad smärtdiagnostik. Absolut, men hur lyckas man motivera den ledsna, arga eller uppgivna patienten att förhålla sig till sin smärta på ett konstruktivt sätt? Att göra det bästa av sin situation, så att säga. 

Gedigen kunskap i smärtfysiologi och dia­gnostik är nödvändig för att ge en saklig förklaring till smärtan; det ökar patientens förståelse för problemen. Detta är säkert en viktig del i behandlingen. Men för att nå behandlingsframgång krävs också en samarbetsallians med patienten, och för detta behövs, utöver psykologisk kunskap och lyhördhet, tid för samtal och kontinuitet i dialogen – de senare bristvaror i dagens sjukvård.

Långvarig smärta från rörelseapparaten är en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning och pension.  Följaktligen behandlas merparten av patienter med smärtsyndrom inom primärvården, oftast utan tillgång till specialiserade smärtteam. Att få del av aktuella kunskaper om smärta, dess orsaker och behandling är förstås mycket värdefullt, men med psykologisk fingertopps­känsla, förmåga att lyssna och försök att förstå den enskildes livssituation förbättras förutsättningarna att hjälpa smärtpatienter till bättre livskvalitet.