Det är mycket kunskap som ska förmedlas under läkarutbildningen, och trots att utbildningen redan är lång är det svårt att hinna med allt. Utöver cellbiologi, anatomi och fysiologi ska kliniska färdigheter och diagnostiska resonemang tränas inom en rad olika specialiteter. Därtill kommer vetenskaplig utveckling samt den administration, juridik och ­byråkrati som reglerar vården.

Utbildningen ska förbereda studenten för ett yrkesliv som läkare, och i detta behövs kännedom om allt ovan nämnt. Som verksam inom vården förväntas man följa de lagar och förordningar som finns. De rör sekretess, smittskydd, abort­rätt, tvångsvård, vård av unga och mycket annat. 

På svenska läkarutbildningar är undervisningen i svensk juridik sparsam, men på utländska utbildningar är den av naturliga skäl obefintlig. Många läkarutbildningar inom EU leder direkt till legitimation och således även möjlighet till svensk legitimation. 

Kan den EU-utbildade läkaren förväntas göra rätt i Sverige? Tänk om det som var rätt i ett land inte är det i ett annat? Vad vet man exempelvis om svensk aborträtt när man utbildats i Polen? Hur ser regelverket för psyk­iat­risk tvångsvård ut i Rumänien eller Frankrike? Vad gäller för orosanmälan av barn? Är sekretessreglerna likadana?

Vem bär ansvar för att upplysa om lagen? Vilka kunskapskontroller borde finnas? Låt oss hoppas att den nya introduktionstjänsten, den så kallade bastjänstgöringen, adresserar bristerna i nuvarande system och innebär en lösning.