»ADHD-behandling i Kriminalvården extremt lönsam«

ADHD förekommer hos 2–5 procent av befolkningen, och hälften av dem som har symtomen som barn har kvar dem som vuxna. Men i fängelserna är ADHD mycket vanligare. Bland manliga intagna inom Kriminalvården uppskattas omkring var fjärde ha ADHD, och i en ny studie av kvinnliga intagna var prevalensen av ADHD 29 procent.
Flertalet av dessa har inte erbjudits någon behandling. Men nu visar preliminära resultat från två projekt goda resultat av läkemedelsbehandling. Resultaten redovisades vid ett mycket välbesökt symposium på riksstämman på torsdagen.
Det ena, Hågaprojektet, riktar sig till män med kortare fängelsestraff, ADHD och känt beroende av amfetamin. Direkt efter frigivningen får hälften läkemedelsbehandling och hälften placebo.
Projektet pågår fortfarande, men hittills ser man att cirka 30 procent stannar kvar i behandling efter ett halvår. Sannolikt är det huvudsakligen de som får aktiv behandling som stannar kvar, vilket då bedöms som ett mycket bra resultat.
I det andra projektet har 30 intagna vid Norrtäljeanstalten fått läkemedelsbehandling. Studien ska publiceras i början av nästa år. Men nationalekonomen Ingvar Nilsson, som gjort den ekonomiska utvärderingen, beskriver resultatet som mycket positivt:
– Projektet har varit mycket framgångsrikt och samhällsekonomiskt extremt lönsamt, säger han. Det visar att vi vet precis vad vi ska göra.
– Jag blir upprörd när jag tänker på hur länge det har fortgått utan att vi gjort något. Det finns ju två, tre tusen personer i fängelserna som kan vara aktuella för denna insats.
Ingvar Nilsson har lång erfarenhet av att göra samhällsekonomiska beräkningar av kostnaden för olika insatser, jämfört med kostnaden för att inte göra dem. Kostnaden för Norrtäljeprojektet är cirka 3 miljoner kronor per år. Men om de 30 deltagarna i stället fortsätter med kriminalitet och missbruk, kostar detta samhället nära 60 miljoner kronor per år, enligt Nilssons beräkningar.
– Räknar man på hypotesen att behandlingen lyckas i 30 procent av fallen, så är vinsten för samhället efter tjugo år omkring 250 miljoner kronor. Det är ingen dålig avkastning på en investering på några miljoner.
Överhuvudtaget är läkemedelsbehandling av vuxna med ADHD fortfarande relativt ovanlig i Sverige. Många landsting är skeptiska och ställer till exempel krav på mycket omfattande utredningar och test innan behandling kan påbörjas.
Bo Söderpalm, överläkare vid beroendekliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, är kritisk mot detta krav:
– Kravet på långa psykologutredningar blockerar möjligheten till behandling, eftersom det saknas psykologresurser. Dessa långa utredningar är inte heller nödvändiga. Det är inte svårare för en psykiater att konstatera ADHD än det är att ställa andra psykiatriska diagnoser.
Det finns vetenskapligt stöd för att läkemedelsbehandling av vuxna med ADHD har effekt, åtminstone för korttidsbehandling, säger Bo Söderpalm. Han betonar att centralstimulerande läkemedel med långsam verkan inte ger någon kick och inte medför någon risk för beroende. Däremot är det viktigt att anpassa dosen, som kan vara mycket olika för olika patienter.
Själv har han följt omkring 140 vuxna patienter som fått ADHD-behandling i öppenvården:
– Mitt intryck är att behandlingen tveklöst har effekt på ADHD-symtomen, säger han. Patienterna kommer på läkarbesöken, flera har börjat jobba, och missbruket minskar, både av amfetamin och alkohol.
– Men förbättringen kommer gradvis under två, tre år, och många får återfall under tiden. Som behandlare gäller det att ha tålamod och inte ge upp.