Regeringen ska nu ge Socialstyrelsen i uppdrag att uppdatera och ta fram riktlinjer och annan vägledning för den palliativa vården. Det meddelade socialminister Göran Hägglund (KD) i en debattartikel i Svenska Dagbladet på onsdagen.
Barbro Westerholm, professor emerita och riksdagsledamot (FP), ledde samma dag ett symposium på riksstämman om vård i livets slutskede. Hon välkomnar initiativet:
– Det är bra att regeringen ger Socialstyrelsen detta uppdrag, säger hon. Jag hoppas det leder till att man lyfter fram kunskapsunderlag, inventerar utbildningsbehov och utvecklar vårdprogram och kvalitetsregister. Jag vill också att palliativ medicin ska bli en egen specialitet och att ämnet ges ordentlig plats i grundutbildningen.
Utbildningen måste förändras
I dag är utrymmet för palliativ medicin i läkarutbildningen mycket litet, mellan några timmar och några dagar, vid flertalet medicinska fakulteter. Situationen på sjuksköterskeutbildningarna är inte mycket bättre.
– Det är uppenbart att utbildningen måste förändras, säger Barbro Westerholm. Läget i dag är att många äldre patienter vill tala med doktorn om döden. Men doktorn vill inte tala om döden med dessa patienter – för att doktorn saknar kompetens att tala om döden.
Av de cirka 90 000 personer som dör varje år i Sverige, dör 80 procent i en av vården väntad död. Ändå finns det stora brister i den palliativa vården. Det säger Greger Fransson, anestesiläkare och registerhållare vid Svenska Palliativregistret.
Av uppgifterna i detta relativt nya nationella kvalitetsregister framgår att det är stora skillnader beroende på var den döende vårdas, säger han:
– Den sjuke och familjen måste informeras om när det är dags att förbereda sig för döden. I den specialiserade palliativa vården skedde detta i cirka 80 procent av fallen. Men på sjukhus och kommunala boenden, där det stora flertalet dör, gavs sådan information bara i cirka 40 procent av fallen.
– Fullständig symtomlindring gavs till cirka 60 procent av patienterna i kommunala boenden och specialiserad palliativ vård, men bara till cirka 30 procent av patienterna på sjukhusen.
Utrymme för förbättringar
Maria Taranger, specialistläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra i Göteborg, arbetar vid en akutmedicinsk avdelning med gamla och svårt sjuka patienter. I genomsnitt dör cirka två patienter i veckan på avdelningen, och man ansåg sig vara bra på att ta hand om döende patienter.
Men när avdelningen gick med i Palliativregistret för två år sedan såg man att det fanns brister och utrymme för förbättringar, berättar hon:
– Symtomlindring är mycket viktig, och sjuksköterskorna ska kunna sätta in mediciner direkt om patienten plågas av smärta, andnöd, illamående, ångest eller rosslingar. Nu har vi infört en standardiserad modell med fem ordinationer mot dessa tillstånd, så att patienterna kan få hjälp direkt.
– Vi har också gjort åtgärder för att underlätta för de närstående att vara med vid slutet, så att inte så många behöver dö ensamma, och vi erbjuder samtal till de efterlevande. Men vi skulle vilja göra mer.
Bättre palliativ vård skulle också påverka eutanasidebatten, tror Maria Taranger:
– Jag tror inte på eutanasi. Min erfarenhet är att sådana tankar ofta beror på rädsla för dålig palliativ vård.
